Efter nio år är Guldköping på damfotbollens nationella tron igen och det känns som att helt rätt lag dansar och firar ett SM-guld på Vittsjö IP. Några bblåvitröda halsdukar och flaggor bildar som en vacker kuliss till höstens färger på och utanför arenan. Synd bara att förbundet inte förmått att få till gemensam speltid vare sig nu eller ens i nästa omgång.
Det tål att upprepas hur många gånger som helst. Resan som gjorts är otroligt imponerande. Det är inte alltid det mest underhållande laget också vinner SM-guld, men så blev det den här gången och det gör prestationen ännu större.
18 segrar av 20 möjliga. Inte en enda förlust. Avgjort redan med två omgångar kvar.
Det är ett förbluffande facit, även om man också ska vara klarsynt nog att inse att allsvenskan återigen blivit för förutsägbar för sitt eget bästa. När Rosengård vek ner sig med ojämna mellanrum och övriga konkurrenter gick vilse redan tidigt i våras höll mästarlaget hela vägen in i kaklet.
LFC har inte mest pengar (rätt långt ifrån), men bästa laget och bästa spelarna.
Första gången är, som det brukar heta, första gången, men om det var stort att vinna 2009 är det på sitt sätt ännu större nu. Då fanns en stomme med mer rutinerade och etablerade landslagsspelare som Sofia Lundgren, Charlotte Rohlin, Sara Larsson. Caroline Seger, Kosovare Asllani och Jessica Landström.
Nu är det en mer långsiktig satsning som givit resultat. Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius värvades som ungdomslandslagsspelare. Nu var alla med och tog OS-silver i Rio i somras. Utvecklingen är en förklaring till framgången. Kontinuiteten en annan. Det starka drivet ytterligare en. Spelsättet en fjärde. Den korta skadelistan inte att förglömma.
Martin Sjögren, guldtränare för tredje gången i sin karriär, ska förstås ha mycket beröm. Inte minst för kreativiteten att anpassa det taktiska upplägget till spelarmaterialet och inte tvärtom. Med alla de bästa på planen samtidigt. Rör du dig kring det här laget är det svårt att inte få en känsla av sammanhållning och lagkänsla.
Men det är förstås många som förtjänar superlativer.
Jessica Samuelsson som växt ut till en defensiv försvarare av världsklass. Magdalena Eriksson som tagit över ledarrollen när Charlotte Rohlin tackade för sig efter lång och trogen tjänst. Jonna Andersson som inte bara slagit flest målgivande passningar utan också sprungit fler meter än de flesta i allsvenskan. Pudelkloka Mariann Gajhede som tagit fram reservkrafterna när kroppen sagt ifrån. Claudia Neto som inte slagit många passningar fel. Underskattade Kristine Minde som nästan alltid gör det man kan förvänta sig (och lite till). Superlöftet och Vadstenatjejen Stina Blackstenius som slagit igenom stort…ja, ni märker, snart har jag räknat upp hela laget.
Men jag har sparat det bästa till sist.
Pernille Harder.
Utan danska anfallsstjärnans briljans tror jag inte att LFC vunnit det här guldet. Den allsvenska spelare som enskilt betyder mest för sitt lag. Jag har den största förståelse för om hon vill pröva lyckan på den stora scenen i en större klubb, men med guldet, och stundande spel i Champions league, ökar chanserna något att Nordens bästa spelare blir kvar på östgötaslätten.
Läste häromdagen en intervju med Rosengårds danske tränare Jack Majgaard Jensen.
Han sa:
”Jag tror att det framöver för de stora klubbarna kommer att bli svårt att hitta sponsring om de inte har ett damlag. Ingen kommer att vilja sponsra ett lag som bara tar hänsyn till halva jordens befolkning.”
För någon månad sedan satt jag och hade en liknande diskussion med LFC-ordföranden Christer Mård. På vägen ned till Vittsjö roade (nåja) jag med att lyssna på det inspelade snacket igen.
Mård sa:
– Det finns sponsorer som ger LHC en miljon, men inte ett öre till damfotbollen. Jag har svårt att förstå att man tar en så tydlig ställning. Hur förhåller man sig till att damidrotten anses vara så mycket mindre värd? Har du ingen mångmiljonär som tycker att det är kul, så är det jättesvårt.
Och:
– Mest anmärkningsvärt är att hela strukturen ser ut som den gör. Allt från Uefa till svenska förbundet, till svenska spel, till tv…inte någonstans finns det någon som hjälper till för att sälja sporten. Det tycker jag är jävla märkligt.
Det känns onekligen som en paradox att det samtidigt som LFC kan jubla efter ett guld pågår en kamp för överlevnad. Det måste bli miljonvinst för att klara fortsatt elitlicens och jag hyser inga tvivel om att man kommer att lyckas med det. Men det gäller lika mycket att kunna gå vidare med ett lag som fortsatt kan vara med och konkurrera. Både i Sverige och Europa.
På längre sikt betyder den kampen betydligt mer än det som hände i Vittsjö i går.
Men strunt i det här och nu, LFC.
Framtiden får tar ni sen.
Passa på och njut några dagar eller så – det är ni värda.