För mig har det här varit ett så himla speciellt år. Jag har fyllt 30, gift mig och är nu på bröllopsresa på Sicilien. Allt går sjukt nog rätt bra. Förutom en grej då. Jävla Snoka. Och det störiga med den lilla grejen är att den förgiftar liksom allt. För man är ju som supporter en riktig idiot på det sättet.
”Njut av den här kvällen nu” kommer jag ihåg att min naiva fru sa inför min 30-årsfest. Men det hon inte tänkte på var ju att jag, någon gång varje dag, råkar se en nyhet om IFK och då är det kört. Just då tror jag det var något om att Sigurgeirsson hade klivit av träning som nådde mig. Eller något om Carl Björk. Eller att Joseph Ceesay kanske skulle bli kvar. Eller egentligen vilken nyhet som helst om Snoka – och då var den kvällen förstörd. För varje nyhet som man ens är lite tveksam till får liksom igång spiralen. Man börjar irritera sig på allt, och då menar jag allt.
Två dagar efter bröllopet kom förlusten mot Djurgården, och då svor jag bara lite. Den kändes fine. Men en vecka in i bröllopsresan kom den här fruktansvärda matchen mot Västerås. Herregud. Fram tills dess hade det ändå skötts relativt snyggt. Visst, min fru har tvingats höra mig muttra ”men snälla” varje gång jag råkar öppna NT och se en nyhet om IFK. Och jag kanske råkat hamna på sammanfattningen av allt som hänt 2021–2024 medan vi ätit pasta vongole nån gång. Tror även jag på frukosten dag tre hade en ganska lång utläggning om att vi inte ens har någon scout. Men det har ändå varit hanterbart.
Men den här matchen alltså. Mot jumbon, som går om oss vid vinst. Carl Björk med två av de renaste frilägena man sett. Mitov ute och flaxar. Totte missar att lägga in den i öppet. Total ridå. Givetvis hade vår AC gått sönder när vi kom hem till hotellet också, så att man blev sömnlös. Fick ligga vaken hela natten i 34 graders värme och i mitt huvud spelades filmen ”Herman eller vad han nu heter får till sitt livs träff” gång på gång. Det är också så typiskt i motgång. Varför gör han det där målet för? Det kan ju inte denna Herman i Västerås? Jag börjar koka av tanken på att om 25 år kommer det kunna sitta en före detta halvbra allsvensk back på nån pizzeria i Västerås och skryta om sitt drömmål mot IFK Norrköping (som då kanske har spännande derbyn mot Dagsberg eller så, vi får se.).
Jag var bara åtta år gammal när vi åkte ur 2002, så nån vidare analys av det året har jag inte. Och efter det vande man sig liksom vid Superettan, för mig var det nån slags normalläge. Men åker vi ur nu så vet jag inte hur det ska gå. Med tanke på vad en sån här förlust gör med mitt vardagsliv – vad händer om vi åker ur?
Det värsta med allt det här: Man är som vanligt, fast ändå. Det går liksom inte landa i ”äh, jag har ju bra jobb och liv och fru, skit i fotbollen nu”. För man har valt att viga sitt liv åt det här. Så på söndag, dagen efter vi landat hemma, ska jag styra kosan mot Parken. Säkert möta upp massor kompisar innan. Dricka kall dryck och övertala mig själv att det nog fan blir vinst. Och jag hoppas att alla andra gör detsamma, för det börjar kännas som att det är upp till oss nu. Att heja IFK Norrköping kvar i Allsvenskan. För spelarna, tränarna och de andra verkar inte klara av det. Så vi ses på söndag, vi dricker, sjunger och tar tre poäng – för jag orkar inte vara om det förbannade 00-talet en gång till.