LÄS MER: Beskedet: Chuk lämnar Dolphins
Självklart ska han röra på sig. Tveklöst är det rätt tid att dra och det inser både Adnan Chuk och Dolphins.
Två parter som står en bit ifrån varandra på lite för många plan får svårt att fungera.
Det ger ingen hälsosam relation men det gör inte separationen mindre kännbar.
Vi kan använda de sportsliga resultaten och placeringarna – SM-guld, Årets coach två gånger och SM-finalist två gånger – för att backa upp hur lyckosam den här 37-åringen varit under sin tid i Dolphins men det andra arbetet, bakom segrarna, är vad han i första hand lämnar efter sig när han tar med sig familjen till Genève.
Adnan Chuk var gröngölingen som dundrade in i coachrollen som om han inte gjort annat.
Spelaren som mer och mer utvecklade sig till en ledare med en glasklar plan hur man bäst når framgång.
Obeveklig i sin uppfattning.
Opassande i den svenska föreningsmallen.
Det här är rätt väg.
Ställ in dig i ledet.
Jobba.
"Den orangea tråden" blev arbetsnamnet och benämningen på hur ungdomslagen skulle träna och tänka för att göra vägen upp till A-laget så smidig och effektiv som möjlig.
Dolphins som klubb har aldrig varit proffsigare än under Adnan Chuks tid i Stadium Arena.
Kraven har aldrig varit högre än när det sista lallandet skickades ut genom dörren och verksamheten styrdes upp efter Adnan Chuks övertygelse vad som är rätt och bäst.
En modernisering som blev en ledande maktfaktor i ligan, en svårslagen produkt som andra avundssjukt fäste blicken på.
Tråkig, för defensiv, enligt kritikerna men jag har aldrig hört någon med ett delfin-hjärta på läktaren klaga på spelsättet.
Jag har aldrig intervjuat spelare som gnytt det minsta om att de vill ha friare roller och inte vara styrda in i minsta detalj.
Känslan är snarare att fans och trupp gillade att vara en del av en balkan-cementerad grundidé och det gav krafter och en tro att vi kan slå vem som helst.
Scoutingen ska nämnas. Här tummades det inte på någonting basketmässigt eller ur ett människoperspektiv.
De amerikaner som kom in stannade, med undantag för Tyrell Green som ersattes av Eugene Harris (och var klockren guldvåren 2018).
Det är självklart ingen tillfällighet att Adnan Chuk följer, fortsätter följa, i fotspåren av Vedran Bosnic.
Det är två personer med samma basket-DNA.
Samsynen på hur spelet ska spelas har redan fört dom tillsammans till det bosniska landslaget och även om inte Lions de Genève vann ligaguld under Bosnic är de självklart medvetna om att de får en tränare med samma filosofi och som tar sig an jobbet varje dag som om det är en guldmatch på spel.
Dolphins då?
Det är bara ett par dagar sedan Mikael Lindquist meddelade att han avslutar karriären. Johnell Smith och Joakim Kjellbom lär inte spela vidare.
En spelare, Tim Schüberg, är under kontrakt. På damsidan tackade Jurgita Kausaite för sig efter ett år som headcoach. Antal spelare under avtal: Noll.
Ordförande David Bergström och styrelsen har inte många slötimmar framför sig i sommar men har heller inga krav att slåss långt fram i ett slutspel nästa säsong.
Där, när en tid utan Adnan Chuk, Mikael Lindquist, Joakim Kjellbom (?) och Johnell Smith stundar, kan det vara ett nytt oprövat ansikte som tar samma kliv som Adnan Chuk gjorde från spelare och assisterande till att bli huvudansvarig.
Mikko Riipinen får mycket beröm för sitt jobb i Dolphins och känns med den omstart som klubben gör som ett passande namn.