Magni Fannberg är ny sportchef i IFK Norrköping och har haft en hel del att göra under vintern.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Ännu ett år har vi harvat oss igenom barnens högtid – julen – och vildarnas högtid – nyår. Efter dessa följer som bekant den viktigaste: supportrarnas högtid. ”Silly season”, som det så fånigt kallas numera. Perioden där allt som är fel kan rättas till, där hoppet om en bra säsong fortfarande lever och där man får ett enormt pirr varje gång IFK lägger upp något nytt på hemsidan eller sociala medier.
”HALLÅ, DET KAN VA EN MITTBACK” hinner man vråla högt hemma innan man inser att det bara var någon uppdatering kring träningsschemat eller så. Lika glad är man ändå. Pirrig, som sagt. Kul med träningsschema! För övrigt var det ingen annan hemma när man skrek ut det där ändå, så man har inte lurat någon eller så. Man gjorde det väl bara för att man väl helt enkelt är galen.
Den här vintern har onekligen haft en speciell start. Och bara så här – några veckor in – slås man av en skillnad mot förr, tycker jag. Ordning och reda. För jag tycker att man ser just det, tydligt, hos vår nye sportchef Magni Fannberg.
Vad det beror på är oklart. Det kan så klart vara så enkelt att han har fått andra typer av mandat än tidigare sportgrupper/tillförordnade sportchefer/sportchef haft. Det kan också vara så att han är en väldigt tydlig person med tydliga tankar. Det kan vara att Magni och Tonna nu faktiskt kan hjälpas åt. Vad det beror på, och hur det varit innan, är nog egentligen lite ointressant just nu. Det som intresserar mig, och gör mig på gott humör, är hur allt nu byggs steg för steg.
Hela tränarstaben ut, check. Ny tränare, nästa steg. Följt av ny assisterande. Ett förnyat och bättre grepp kring Sylviasatsningen. Ny huvudtränare och assisterande tränare där, ny U19-roll, ny fystränare, förlängt kontrakt med analytiker. Metodiskt byggs Fannbergs nya IFK Norrköping.
Det är givetvis en ganska speciell situation nu, med så fruktansvärt mycket nytt. Och det är säkert ett högt spel. Med många rekryteringar ökar säkert risken för att någon av dem är misslyckad. Men vi har satt oss i en position där vi faktiskt måste våga ta risker. För de här åren av att desperat försöka förvalta det vi haft har lett till… ingenting alls.
" Träffar vi rätt med Martin Falk och övriga gänget så kanske Watson, Kalley, Neffati, Lushaku, Ceesay med flera inte är så pjåkigt?", skriver Marcus Thapper.
Men när jag tänker på det är det kanske ändå just det som IFK ska fokusera mest på i vinter – alltså det utanför planen? Man sitter ju alltid hemma och vrålar om nya spelare så klart, men tänk om det inte är där felet har legat? Många år nu har vi gett spelare en–två säsonger innan vi konstaterat att den inte håller. Vi byter ut halva gänget år efter år och det blir liksom inte bättre. Träffar vi rätt med Martin Falk och övriga gänget så kanske Watson, Kalley, Neffati, Lushaku, Ceesay med flera inte är så pjåkigt? Och där bakom lurar Sandberg, Sernelius, Brönner, Andersson och gänget (vars kontrakt omedelbart måste förlängas). Tänk om de kan lossna?
För första vintern i mitt liv sitter jag helt plötsligt och drömmer om ett bättre fungerande samarbete med Sylvia. Ett samarbete där det faktiskt fungerar och det slussas talanger emellan på ett HTFF-liknande sätt. Jag drömmer om tränare som gör nya och spännande saker och om ett IFK vars scouting- och analysdel blir bredare och bättre.
Det är klart att det är en tråkig dröm, jämfört med den om en ny ytter som gör tolv mål. Och missförstå mig rätt: drömmen om yttern och mittbacken finns kvar. Jag kommer att poppa en flaska bubbel och tro på cupguld så fort något presenteras, som alltid. Men Magni har fått mig att tro på något större än tolv mål: ett IFK Norrköping som återigen fungerar över tid.