Eftermiddagslugnet och spontansamtalet med ordförande Rickard Rauge bryts tillfälligt av.
En kopp kaffe, i Hästens lilla ledarhytt.
Tiden går fort med Tony Zabel på andra sidan bordet.
Rakt på sak, ibland utmanande.
Tvivlet tiger still.
På så sätt har Tony verkligen hamnat rätt med assisterande tränaren Niklas Czarnecki, en tränare Tony Zabel inte hade någon personlig kännedom om innan han rekryterades. Nu är de samspelta parhästar.
– Niklas är helt fantastisk i sitt ledarskap. Det jag har lärt mig av honom har jag inte lärt mig av någon annan under den korta tid vi jobbat ihop.
– Vi är väldigt prestigelösa när vi jobbar med varandra. Det vi gör tillsammans, ska vara det bästa för laget. Det är ganska intressant för vi har känt varandra bara i åtta månader. Vi har ändå haft våra tester. Det är inte alltid det har varit tyst här inne, när vi inte tyckt lika. Men då har vi snabbt kunnat gå vidare. Men vi har varit väldigt prestigelösa, båda två, säger Tony.
Ni står inte långt ifrån varandra?
– Vi är raka och stoppar inget under mattan utan tar det på en gång. Jag sa att när jag ska in i det här igen, måste jag veta att det är bra människor jag jobbar med. Jag orkar inte gå att titta bakom ryggen på mig, säger Tony.
Det lyser harmoni och balans i 48-åringens tillvaro som elittränare efter att han fått gruppen att dra åt samma håll. Det pratas positivt om Hästen, positivt om den kultur som byggts på kort tid.
Tyngre var det på det personliga planet för Tony Zabel när han efter 18 år i Djurgården gick till Kallinge/Ronneby i division 1. Samtidigt som äktenskapet krisade med två tonårsdöttrar.
– Jag vet inte hur mycket det påverkade. Då var jag inne i allt. Men efteråt vet att jag mådde fruktsvärt dåligt. Det var en svår situation privat. Det blev katastrof och jag avbröt mitt kontrakt och försökte rädda upp mitt förhållande en månad, kom sedan tillbaka till klubben. Det jag kom fram till var att jag inte ska jobba med människor förrän jag har ordning på mig själv igen.
Ett erbjudande från Västerås IK dök upp som assisterande tränare till Krister Olsson, med en personlig förhoppning att det skulle gå att pendla 30 mil om dagen för att vara nära barnen i Stockholm varannan vecka.
– Det var två tuffa år för familjen. Det blev inget bra där heller. Jag var tveksam från start, och det blev långa dagar. När jag kom hem och ordnat middag var det dags att sova.
– Allt landade någonstans att jag tog ett jobb i Stockholm, Tyresö/Hanviken. Det blev två år där. Det var kul men svårt på ett annat sätt. Ytterligare någonting inom ishockeyn. Men en helt annan nivå än det jag jobbat med tidigare, berättar den SHL-meriterade tränaren.
Idag, fem år senare har Tony livet startat om på det personliga planet med ny familj och en liten son. De trivs i sin nya hemstad.
– Hade hon sagt nej hade jag tackat nej till det här jobbet. Då hade jag satt mig i en ny situation med att pendla. Det jag har lärt mig är att bli bättre på att stänga av när jag är ledig mot tidigare.
Det var trots allt i Djurgården där Zabel har sin längsta tränarskolning. Där har han tränat allt från 8-9-åringar till klubbens A-trupp i SHL. Viktig erfarenhet även om han inte var "färdig" för uppdraget när det hamnade i knäet på honom som assisterande tränare.
– Jag fick lära mig under tiden. Jag är nog ganska stark, men ganska självkritisk. Har du varit 18 år någonstans så kan du mycket och har gjort det mesta i klubben, säger Zabel.
Innan Vita Hästen dök upp började Tony Zabel fundera på vilka vägval han skulle ta. Han startade ett eget företag, hjälpte till på hockeycamper, en del jobbförfråganden dök upp. Men inte utmaningen som kändes lockande.
– Jag var ganska nöjd ändå. Jag gillade ishockeyn och jag gillar att jobba med människor. Jag fick chans att göra det hela tiden. Men saknaden att jobba med eliten fanns där ändå. För där brinner det där lilla extra. Men ska man in i det måste man vara medveten att det kostar, att få den där extra adrenalinkicken. Det är inte bara att stå och vinna eller förlora. Det kostar så otroligt mycket mer, säger Zabel.
Han är ärlig med att vinnarskallen talar och kallar det för en personlig "egoboost".
– Det pendlar, men det finns en viss balans nu. Men ju längre tid jag hållit på känner jag att det är viktigare att ha bra människor runt omkring sig. Då trivs jag som fisken i vattnet med det här.