Det har inte gått så värst många månader sedan Vita Hästen var här senast. Det var början på våren, några omgångar kvar av grundserien. 

4–0 på resultattavlan senare den gången hade laget blivit helt klart för kvalserien under den förra säsongen som var så tung mest hela tiden för Norrköpings hockeystolthet.

Nu? Okej, det blev förlust även den här gången men den resan som laget gjort sedan dess imponerar ändå. Den här gången förlorade man matchen på starten – och några dåliga utvisningar. Att därifrån få jaga och ta sig ifatt visade sig bli för tufft, men det var nära. När laget kom upp i sin nivå visade Hästen hur hög den ändå är.

Laget var långa stunder faktiskt bättre än Västerås under andra halvan av matchen – och även om segersviten inte längre är intakt är det mycket som ser ljusår bättre ut nu än senast jag satt och skrev på samma pressläktare, i samma ishall, i samma stad.

Den främsta orsaken till att Vita Hästen fått resultaten med sig på senare tid (fram till nu då) är uppenbarligen det hårda jobbet. Det spelarna är beredda att lägga ner för att få matcherna att tippa över. Och även att alla kuggar hittat rätt i samarbetet sinsemellan. Kraven är uppenbarligen höga, det visade Tony Zabel återigen när han hittade många saker han inte var nöjd med den här kvällen.

Laget har också en helt annan offensiv än tidigare, med matchvinnare som faktiskt kan göra skillnad. Och där skulle jag vilja lyfta en sak till som bakgrund till det vi ser på isen den här hösten.

Ikonerna Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson är varken etta eller tvåa i den interna poängligan. Missförstå inte det, båda har varit bra precis som laget på slutet.

Det jag menar är att numera hänger inte i princip allt på dessa herrar i offensiven. Det ser jag mest som ett sundhetstecken. Jag kollade igenom historien lite och så långt tillbaka jag kunnat ta mig, vilket är till säsongen 2010–2011, så har minst en i duon varit topp-två internt varje år. Nästan alltid har man varit etta och tvåa när grundserierna summerats, och har man inte varit det har man åtminstone varit tvåa och trea (bortsett från säsongen 2012–2013 förstås när Marcus Eriksson spelade i just Västerås).

I år är det annorlunda, där både István Bartalis och Linus Andersson är före och har gått i spetsen. Det är på något sätt också ett bevis för den större offensiva bredden som jag vill hävda att man har nu. Nu vet vi fortfarande inte hur det kommer se ut i den statistiken när säsongen är slut i vår, men det är ett tecken i alla fall. 

Och nu räckte det inte heller i Västerås. Men november har ändå blivit allt annat än mörk för laget som, enligt sin egen låt, aldrig tappar taget.