Det är lunchtid utan Coop Norrbotten Arena. Luleå har nyligen avslutat ännu ett försäsongspass. Joel Lassinantti och Erik Gustafsson kommer gåendes mot parkringen, strax senare kommer Kim Johansson och möter upp Sporten.
Johansson andas in den friska norrbottniska luften och konstaterar att det är en pojkdröm som gått i uppfyllelse när han nu tillhör A-laget i Luleå HF, moderklubben.
– Jag känner mig otroligt redo. Och det har blivit ännu mer tydligt nu när jag har fått träna lite med laget (anslöt 10 maj). Jag är väldigt nöjd med mina fystester. Men det är på isen det ska göras sen, säger 23-årige Kim Johansson.
Efter två och en halv säsong i hockeyallsvenskan med Västervik skrev Kim Johansson på för Vita Hästen. Målet var tydligt: Utvecklas ytterligare för att nå SHL.
– Jag såg större möjligheter att ta nästa kliv tillsammans med Tony (Zabel). Det kändes som att jag kunde få en större utväxling i Hästen. Att nå SHL var huvudmålet, sen att det skulle gå på ett år hade jag själv inte riktigt trott på även om förhoppningarna fanns. Att gå från 16 poäng till 34 är ganska mycket. Uppenbarligen var det något som fanns inom mig, säger Kim Johansson.
Den individuellt framgångsrika säsongen – 34 poäng på 52 matcher vilket gav en tredjeplats i backarnas poängliga – i Vita Hästen blev en språngbräda för Johansson att ta nästa steg i karriären.
– När jag och Tony hade vårt första snack sa han: Om du gör det här, så kommer du att spela i SHL inom ett till två år. Min agent sa väl det också, att om jag lyssnar på Tony så når du SHL. Då tänkte jag att...vi kör. Det är en häftig resa på det sättet, säger Kim Johansson vars flytt till Luleå ger Vita Hästen ett sexsiffrigt belopp av den lägre skalan in på kontot.
Vad jobbade du mest på för att bli SHL-mässig?
– Mest försvarsspelet. I och med att jag blev trygg där, så har jag blivit ännu mer kaxig och självsäker i mitt offensiva spel. Där tror jag mycket ligger. Det var mycket små grejer som korrigerades.
Vad är det för små grejer?
– Jag jobbade på hur jag skulle ligga i position. Mycket också om hur jag skulle boxa ut framför mål, allt ligga på rätt sida. Sen handlar allt om att kunna få stopp i spelet, kan du inte det så rullar motståndaren på och du blir trött. Det är alltid bättre att äga pucken.
Kim Johansson har i många år gjort lejonparten av sina sommarträning i Luleå. Han känner de flesta inom klubben sedan tidigare. Parterna har haft koll på varandra innan det blev skarpt läge med ett kontraktsförslag.
– Vi har alltid pratat. "Skuggan" (Stefan Nilsson) som är general manager nu har jag haft sedan jag spelade U16. Jag har känt han sedan jag var i tidiga tonåren. Jag har förstått att de har haft koll på mig, och de har vetat att jag gärna spelar för Luleå, säger Kim Johansson.
Du och Luleå har väntat på att du skulle bli bra nog?
– Ja, sen handlar det lite om tajming också tror jag. Luleå har haft kanske lite av ett mellanår (ut i kvartsfinalen). De ville få in lite nytt folk och de vet att det är lättare att locka hit en norrlänning än en från Stockholm.
Spelet kuggade inte i direkt i Vita Hästen för Kim Johanssons del. Han värvades med stora förväntningar på sina axlar och hade en tuff period i säsongens inledande skede.
– Jag tror att det var under försäsongen, då blev jag toksågad av Tony i omklädningsrummet framför alla. Det var jag och Topi Nättinen som blev kapade. Då kändes SHL ganska avlägset, säger Johansson och fortsätter:
– Det kanske jag inte har nämnt tidigare, men i den vevan tog jag hjälp av en mental coach. Det var en kille som jag har tagit hjälp av tidigare och nu tror jag att jag aldrig kommer att avsluta det samarbetet. För mig var det en nyckel att vara på rätt fot mentalt. I dag är hockeyn 60–80 procent mentalt skulle jag säga. Är du inte bra mentalt, så kan det inte gå bra. Det märker jag på många som har skills, men inte får ut det på isen liksom.
Kim Johansson berättar att han i efterhand har förstått att det där var Tony Zabels sätt att "väcka honom".
– Jag tror att det var bra för mig. Jag gick stärkt ur det där. Jag tror att jag behövde det här raka och ärliga och tydliga. Mattias Karlin är den bästa taktiska tränaren jag har haft, men han är inte lika bra på att utveckla spelare individuellt som Tony är. Frågar du Tony mycket, så får du mycket tillbaka.
I omgång sex gjorde Kim Johansson sin första poäng i Hästen-tröjan. Efter där känner han att det lossnade för honom på många fronter.
– Det blev en resa för mig. I början spelade jag kanske max 15 minuter per match. Jag avslutade säsongen med att ligga över 20 minuter, säger Kim.
Laget hackade, men personligen närmade du dig SHL, såg du mest nyttan i den egen framfart?
– Samtidigt har jag tänkt så här: Hur många poäng hade jag gjort i ett topplag? Det går att vända på det. Jag hade inte fått spela lika mycket i ett topplag. Om jag hade fått välja hade jag tagit bort tio poäng för mig själv och i stället kommit femma-sexa i tabellen med laget.
Tror du att Luleå hade huggit om du gjort 15 pinnar mindre?
– Svårt att svara på. Kanske inte. Klart att poäng är viktigt. Man uppmärksammas av poäng, det kan man inte komma ifrån.
Kim Johansson minns mycket väl när han fick reda på att Luleå ville ha in honom i truppen. Det var 12 mars – efter att Vita Hästen förlorat med smått osannolika 0–9 borta mot Björklöven.
– Jag var nog den enda som var glad på den bussresan hem. Det var näst sista omgången. Jag skrev på ganska fort, det var inte så mycket att fundera på, säger han.
Backen intygar att han tar på sig SHL-kostymen med gott självförtroende. Däremot är han inställd på hårt arbete, att speltid i powerplay inte kommer att serveras på silverfat.
Har du nått ditt slutmål med karriären nu?
– Nej. Absolut inte. Drömmen vore att testa spel ute i Europa nån gång. Sen NHL känns just nu lite avlägset (skratt). Jag är inte nöjd bara över ett kontrakt med Luleå. Jag är här för att delta och göra nånting, att vinna. Det hade varit grymt att ta ett SM-guld till den här stan. Men det är en lång väg att vandra.