Kenny Wiis har delat in lagen i de tre klassiska skikten vi alltid talar om när det gäller tabeller: toppen, mitten och botten.
1) Västerås IK
– Hockeyallsvenskans, Sveriges – ja, hela världens snyggaste klubbmärke. Jag tycker verkligen det. Fina färger och ett riktigt mäktigt och coolt märke. Det blir inte sämre av att jag i drygt tio års tid funderade på vad det egentligen föreställde. Efter mejlkorrespondens med Västerås kansli i fjol fick jag svaret: Det står "VIK" i klubbmärket. Ett av mitt livs stora aha-upplevelser. Titta och njut. För djävligt att laget är så dåligt.
2) Timrå IK
– Föregångaren med "Red Eagles" höll hög klass för att vara ett modernt märke. Men när de började med det nuvarande träffade Timrå IK mitt i prick. Jag älskar vågorna – som också finns på Medelpads landskapsmärke och skapar en tydlig koppling – där "Timrå" är inlindat. De två träden går inte heller av för hackor. Gott folk, det här är en perfekt mix mellan gammalt och nytt. Precis vad vi behöver i dagens samhälle.
3) AIK
– Mer klassiskt än så här blir det inte. AIK betraktar sig gärna, och är säkert, Sveriges största klubb sett till medlemsantal och supportrar. Deras klubbmärke motsvarar hypen. Detaljerna med solen – härlig Solna-koppling – och den maffiga borgen på toppen är helt rätt. Det här är inte råttskit direkt. Ett odödligt klubbmärke.
4) Mora IK
– Vid en första anblick ser dalmasarnas bidrag både beigt och rörigt ut. Men kolla närmare, så ser du något väldigt intressant. Det ser ut som en ängel som besegrar en drake i strid – och sånt går jag igång på. Jag mejlade Mora IK och fick till svar att det föreställer "S:t Mikael och draken" – samma symbol som Mora kommun använder. Det har att göra med att ärkeängeln Mikael sågs som Moras speciella skyddshelgon. Mora socken, som det hette förr, började använda motivet 6 december 1946, efter konungens gillande. Underbart är ordet.
5) Björklöven
– Klassisk förening med ett klassiskt märkte, klart att jag gillar vad jag ser. Umeålaget tar till fullo ut svängarna när det gäller att kräma ur att Umeå går under smeknamnet "Björkarnas stad", något de gör helt rätt i. Det finns egentligen inte mycket att klaga på alls här förutom en sak: typsnittet på lagnamnet. Jag tycker att Björklöven gott kan skrivas med finare bokstäver. Skrivstilen som används känns lite väl...sladdrig. Ungefär som lagets säsongsinledning.
6) Almtuna IS
– Det är något med det här som inte känns så mycket hockey, det känns mer som ett division 3-lag i fotboll. Därmed inte sagt att det är fult, det här är faktiskt ett gediget märke. Kransar kring klubbmärken kan bli både rätt och fel, här har Uppsalaklubben hittat rätt. Nu ska bara det topptippade laget hitta rätt spelmässigt.
7) Södertälje SK
– Jag är en nostalgiker och då ska givetvis såna här skapelser, med många år på nacken, hur slitet det än må vara, ha minst en stabil plats på en sån här ärofylld och viktig ranking. SSK spelar ju med bara ett "S" på bröstet nu, men officiellt är det detta märke som gäller. Det tackar jag för. Det andas Anders Eldebrink, svunna storhetstider och lastbilar från Scania – och det gillar man ju.
8) IK Pantern
– Modernare motiv innehållandes ett rovdjur kan lätt bli tramsiga. Jag säger inte att Pantern har nått perfektion, men att de har en panter är ju självklart och man måste medge att de har fått till det fullt godkänt. De spetsiga övre hörnen i skölden är en liten men ack så viktig detalj. Det här är inget lejon i klubbmärkessfären direkt, men heller ingen räv. Det är ett fullgott mellanting med klös i – precis som en panter.
9) Tingsryds AIF
– Tingsryd är en fin förening som tillsammans med klassiska varuhuset Börjes skapar en stark sammanhållning i den pittoreska småländska småorten. De kan vara stolta över det, och ska även vara tillfreds med vad TAIF har, mitt bland all reklam, på matchtröjorna. Det är inga konstigheter. Ett stort T, som står på AIF, föreningens färger och en gammal hederlig krans runt omkring. Gott så.
10) Modo
– För tio år sedan tyckte jag att det här var piggt och fräscht. Men nu är jag klokare och ser att det inte är något speciellt alls egentligen. Logon har följt Modos utveckling, och blivit tråkigare och tråkigare för varje år. Jag hade också föredragit om det var två stjärnor i stället för tre – för att symbolisera klubbens två SM-guld. Men det kanske finns något annat jag missar där.
11) Västerviks IK
– Succénykomlingen VIK har all rätt att slå sig för bröstet och vara stolta över säsongsstarten som har varit något i hästväg. De kan däremot inte kolla på bröstet och tycka att det som är placerat där på tröjan är något vidare snyggt. Moloket är ett ord som passar bra in. Men så länge inte "VIK Pirates" kommer tillbaka så är vi belåtna.
12) IK Oskarshamn
– Ett fantastiskt intetsägande verk. Den extrema Oskarshamströjan med ett örnhuvud över hela bröstet var så ful att den blev snygg. Det här är så tråkigt att jag blir trött. Det tror jag till och med folket kring Döderhult håller med om. Men visst, har man en så underhållande tränare som Fredrik Söderström kan det väl vara sunt att balansera upp med ett så här genomtrist klubbmärke.
13) Karlskoga
– Jag trodde aldrig jag skulle säga det; men jag saknar det gamla Bofors Bobcats-märket trots sina uppenbara brister. För det här är ännu värre. Karlskoga är inte kända för att spela någon vacker hockey, och de kan uppenbarligen inte få fram några vackra klubbmärken heller. Nej, det här andas ett halvtaskigt lag i den amerikanska fotbollsligan. Sånt blir ingen människa glad av.
14) Vita Hästen
– Förbaskat synd att klubben med hockeysveriges absolut finaste lagnamn har en sånt anskrämligt klubbmärke. Här skulle det kunna gå att göra något mycket, mycket bättre med en vit häst som grund, Vita Hästen missar öppet mål. Jag tycker att Hästen är för nymodig i sin utformning, Norrköpingsklubben borde snegla mer på Troja/Ljungby som har en klart finare häst. Men det som stör mig mest är de töntiga blixtarna som återfinns vid sidorna om hingsten (förutsätter att det inte är ett sto). Ta bort eländet direkt, Fredrik Jensen.