Jag hade fel.
Jag trodde verkligen att Marcus Eriksson och Vita Hästen skulle nå fram till en lösning. Parterna var också, som jag förstått saken, överens om längden på kontraktet och lönen. Det hela föll på en detalj.
En liten, men en väldigt stor detalj.
Guts kunde ge Marcus Eriksson ett jobb, något som Vita Hästen inte kunde.
Vips, så var det klart.
Föga förvånande har reaktionerna från supportrarna varit starka. Jag har varken sett eller hört allt, men det råder en stor allmän besvikelse över att Vita Hästen inte lyckades få till stånd en förlängning med klubbikonen. Det är ilska, frustration, ledsamhet och allt annat i den där sfären.
Sedan skall det sägas att många tackar för alla insatser som gjorts under årens lopp, blickar framåt och önskar Eriksson lycka till.
Jag förstår att det rör upp starka känslor. Det är motsatsen till vem som helst som Vita Hästen blir av med. Marcus Eriksson har gjort 704 poäng på 631 matcher, vilket är ett facit som det knappt ens finns superlativ till att beskriva.
Han har betytt kopiöst mycket för Vita Hästen i över ett decennium. Och har varit älskad av fansen med sin finurliga och publikfriande spelstil.
Låt oss dock sansa oss kring den här bomben. Vad är det som har hänt egentligen? Finns det en bov i det här dramat?
Det behöver inte alltid finnas en syndabock.
Jag förstår Marcus Erikssons tankegångar. Han är 35 år och inser att han inte kommer att kunna spela ishockey i all oändlighet. Att han lägger stort krut vid att ett jobb ska säkerställas, innan han kritar på ett kontrakt vid det här laget, är fullt förståeligt. Hästen-klubbhjärtat bultar starkt, men det finns en gräns för hur långt hjärtslagen räcker – och en framtid att tänka på när skridskorna är lagda på hyllan.
Jag köper även hur Vita Hästen och Tony Zabel har tänkt. Om de inte kan hitta ett jobb, eller garantera att det löser sig under säsongens gång, så vore det bara dumt att lova något. Sen – hur hårt Vita Hästen egentligen har jobbat för att lösa jobb-biten – det vet inte jag. Men jag förutsätter att de har sonderat terrängen noggrannt.
Det har tisslats om Guts ett tag. Senast i början av augusti florerade uppgifter om att Guts hade givit Marcus Eriksson ett kontraktsförslag. Då var tränaren och sportchefen Björn Olsson snabbt framme med att dementera det. Han sa även att "Macke" var på en för hög nivå för Guts, att en värvning av honom inte var rimlig.
Well played, Björn Olsson.
Vad är det förresten som händer i Finspång med ishockeyn?
Värvningen av ryske Mikhail Anisin, med 343 KHL-matcher på meritlistan, skakade om hockeysverige. Lägg därtill ett knippe andra intressanta utlänningar i truppen plus en toppback på nivån som Victor Lindman.
Och nu Marcus Eriksson som grädde på det fluffiga moset.
Det är upplagt för party – med Eriksson som DJ – i Klimatteknik-hallen när hockeytvåan drar igång.
Tony Zabel säger att Vita Hästens lag ser minst lika starkt ut på papperet som förra säsongen, även utan Marcus Eriksson. Jag har ingen anledning att betvivla honom. Men det kommer att kännas naket utan "Macke" i laguppställningen i Himmelstalundshallen.
Starten blir ju otroligt viktig för harmonin kring Vita Hästen kommande säsongen.
Om de skulle vinna, säg fem av de sju inledande matcherna, då är det ingen som skriker efter Marcus Eriksson.
Men ponera att Hästen står på sex-sju poäng efter sju matcher, och ett powerplay som hackar.
Då blir det mer högljutt än en Eriksson-banderoll på läktaren.