Avancemanget till hockeyallsvenskan är klart. Det är snart tio år på dagen som avancemanget säkrades borta mot Troja/Ljungby.
Från bakgården till eliten – bara för att tvingas göra om samma resa igen.
Niclas Lekanders relation till Vita Hästen är långt ifrån friktionsfri och har gränsat till ohälsosam många gånger, men i samband med klubbens andra konkurs upplevde han något nytt.
Arbetsledaren på Lantmännen Biorefineries var nära att gå vidare i livet och lämna Hästen bakom sig.
– Man förstår inte hur stor inverkan ett hockeylag har på en förrän man står och tjuter över att man gått i konkurs, säger 35-åringen som inte var mer än tre-fyra år när han följde med pappa och farfar till Himmelstalundshallen första gången.
Det var tårar?
– Ja, hemma på morsans farstutrapp.
Vad kände du?
– Besvikelse och ilska. En blandning. Främst ilska för att man låtit det gå så långt. Jag tycker inte att man hade flaggat för att det var så illa som det var. När de börjades nysta i det så blev det bara värre och värre. Jag har mina åsikter, vilka som har ansvar för det där men det är utrett, säger Niclas Lekander.
Har du processat besvikelsen?
– Om jag såg de människorna på stan som jag tycker är ansvariga för att kört klubben i botten så kommer jag väl inte hälsa. Där drar jag gränsen.
Har man rest, stöttat och lidit med favoritlaget under ett helt liv så är det inte så enkelt att det finns en start och-stoppknapp till supporterskapet.
Niclas Lekanders paus från Vita Hästen blev inte särskilt långvarig men det är svårt att känna samma passion i division 3.
För en fantast som rest ett par hundra mil till Haparanda, Boden, Piteå, Umeå, Örnsköldsvik och åkt båt till Gotland för att se Hästen i grundserie och playoff-sammanhang saknas det inte minnen.
Nu är drömmen att direkt ta steget upp.
– Ser man till papperet så ska de klara det. Med det är charmen med idrott att en skada på fel spelare eller sjukdomar så kan det vara kört. Det är sex matcher på tolv dagar. Det finns ingen tid att läka eller känna efter, det tycker jag är lika bra.
Ingen fara att skynda tillbaka?
– Jag tänker att styrelsen lagt upp en plan. Jag litar på att de har en sund syn, men det gäller att rida på vågen nu när intresset finns. Skulle de inte gå upp i år så finns det en risk att hockeyn dör ut, tyvärr. I alla fall intresset.
Det finns en risk för det?
– Att folk går och kollar nu, i division 3, är för att man vill vara med på resan men att gå en vinter till och kolla på de här fantastiska matcherna mot Valdemarsvik, Skärblacka och Linköping Mighty Ravens. Inget ont om någon av dem, men det tror jag inte är folk är sugna på.
Sätter du en stolthet i att ha stöttat Hästen i division 3 upp till allsvenskan?
– Jag vet inte... Jag har världens sämsta impulskontroll och självdisciplin. Jag sa att jag inte skulle se någonting när de gick i konkurs. Jag mådde så dåligt, men sen så går man där och ser alla matcher ändå i stort sett. Jag har sett de flesta matcherna på webben men har inte varit på fler borta än i Linköping och mot Sörhaga/Alingsås.
Stämmer det att din katt är döpt efter Linus Näsström?
– Ja, jag började uppskatta "Näsa" för sent. Det är en fantastisk spelare som alla älskar att ha i sitt eget lag, men alla avskyr att möta förmodligen. Han var en mästare på att spela fult när ingen såg, säger Niclas Lekander.