Jag minns när de första uppgifterna började florera om att Marcus Sörensen var nära Vita Hästen. Att han sedan tidigare kände Tony Zabel, och är nära vän med Emil Lundberg, var två faktorer som gav vatten på kvarnen.
Men det kändes ändå för bra för att vara sant.
Marcus Sörensen var något helt annan än de andra "NHL-lånen" som dök upp här och var i hockeyallsvenskan. Han är etablerad där borta och ingen som "kanske kan bli det på sikt".
29 september skrinnade han sedan ut på en Vita Hästen-träning och presenterades officiellt av klubben.
Förväntningarna var höga.
Förväntningarna överträffades trots det lite grann, åtminstone i min bok.
Marcus Sörensen lämnar som ledare i poängligan med 24 poäng (11+13) på 14 matcher, som hade kunnat vara ännu mer om han varit mer självisk och lagkamraterna haft ännu mer skärpa. Hans poängsnitt, 1.77 pinnar per match, är endast slaget av en viss Jonathan Dahlén som står på 2.11 i nuläget.
28-åringen lämnar också ett stort tomrum efter sig nu när han ska börjaförbereda sig för NHL-säsongen med San José Sharks. NHL är Sörensens rätta habitat. Det är ett hav medan hockeyallsvenskan är en insjö, och han bidrog med kollosallt mycket till Vita Hästen.
Det var eleganta uppåkningar med pucken i offensiv zon, det var öppnande passningar, det var distinkta mål, det var ljuv skridskoåkning – och det var ett fysiskt spel som gav honom utrymme att operera på.
Allt det där har varit en trygghet och livlina för Vita Hästen när helheten har hackat.
Det har givit ett antal extrapoäng.
En spelare gör inget lag i ishockey, men vissa spelare kan göra förbannat mycket i ett lag om man spelar i en serie som man är klart överkvalificerad för.
Som Marcus Sörensen i hockeyallsvenskan.
Fredagskvällens match borta mot Tingsryd blir Hästens första utan storstjärnan. Hur det ser ut där ska vi inte dra några växlar av, oavsett om det blir bra, dåligt eller dugligt. Det ska vi inte göra tre-fyra matcher framåt i spelschemat heller.
Men om 10-15 omgångar kommer vi att kunna ursköna ett slags facit för hur Vita Hästen står sig utan Sörensen.
Det blir ett test för lagbyggets styrka. Att Sörensen och övriga NHL-lån (för Hästens del förväntas även Simon Holmström och Linus Högberg lämna framgent) kom in var en bonus, precis som för övriga allsvenska lag som haft spelare på samma premisser. Att det inte skulle vara en hel säsong har alla vetat om.
Det finns ingen spelare i Vita Hästen som är ens i närheten av Sörensens klass. Nu kommer det handla ännu mer om att lagmaskinen fungerar, att varje enskild spelare gör sitt uppdrag på isen fullt ut. Inga spelare kan gömma sig eller få draghjälp. Ännu större individuellt ansvar vilar från och med nu på spelare som exempelvis Filip Cruseman, Emil Lundberg och Jens Holmström.
Att se Marcus Sörensen i hockeyallsvenskan var en fröjd. Det kommer att dröja länge innan en lika skicklig spelare drar på sig Vita Hästen-tröjan igen.
Ska vi sänka kraven på Hästen nu?
Kommer laget att falla ihop?
Är det bara att glömma en topp sex-placering som ger en direktplats i kvartsfinalen?
Trippel-nej.
Så enkelt fungerar det inte i ishockeyns komplexa värld. Vita Hästen har fortsatt en trupp som på papperet är minst lika bra som i fjol. Det som kommer avgöra om den här säsongen blir framgångsrik eller inte är till viss del individuella prestationer; Har Topi Nättinen ännu mer offensiv flärd i sig? Kommer Kevin Elgestål att växa? Och kommer David Åslin att hitta en jämn och bra nivå?
Men till största delen handlar det om hur pass väl Tony Zabel får med sig gruppen i sitt sätt att spela.
Examensprovet börjar nu.