Den där kvällen, matchen och skottet för 1–0 mot Torino den 16 september 1992 har sin plats i boken. Det kan tyckas märkligt om vi bara isolerar Pelle Blohms karriär till några blomstrande år i IFK Norrköping. Det kan lätt bli så med 011-känsla, men när jag slår igen boken och andas ut är den så mycket mer än 90 minuter.
Den är en klassresa från en vilsen, feg och rädd kille i unga år ute i området Markbacken i Örebro till en hyllad stjärna, pionjär i Mittens rike, vass krönikör och omtyckt expertkommentator.
Den är, som ni säkert förstår, så mycket mer än just det målet.
”Blohm står när dom andra faller” är en självbiografi i två delar, där karriärens alla med- och motgångar, utmaningar och drömmar i fotbollens värld följs upp av och blandas med känslor, upplevelser och tankar i vardagen utanför den gröna mattan. Blohm lämnar egentligen inte på läktaren utan tar oss med överallt.
Hans år i IFK Norrköping (1992–95) påverkade honom starkt – på många sätt – och flera kapitel handlar om tiden här, som han beskriver som ”den lyckligaste tiden”. Han tar oss med bakom kulisserna, in i omklädningsrummen och ut i det lokala musiklivet tillsammans med Niclas Kindvall. Michael Jackson var aldrig Pelle Blohms stil.
IFK Norrköping blev en del av min journalistiska vardag i samma veva Pelle Blohm lämnade den tunga tiden i Örebro SK för IFK Norrköping. Blohms karriär balanserade där och då, men ett meddelande på telefonsvararen från Sven Hallin och IFK Norrköping förändrade precis allt och öppnade nya möjligheter. Hallin bad Blohm att ringa så fort han kunde.
”Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, skrek rätt ut i luften, gick ner på knä, knöt nävarna och skrek”, skriver Blohm om ögonblicket.
Han tog bilen genom skogarna, pratade framtid med tränaren Sanny Åslund över en lunch på Ikea (!) och landade på Idrottsparken.
Jag mötte Pelle Blohm för första gången i ett längre samtal på ett hotellrum i Agia Napa på Cypern under lagets träningsläger. Det var i början av mars 1992. Det var en klassisk intervju och porträtt a la ny-i-gänget. Vi pratade om engelsk fotboll, särskilt Leeds, irländsk musik och en framtid ingen visste var den skulle ta vägen för 25 år sedan. "Blohm står när dom andra faller" har många av de svaren vi funderade över då.
Till sist.
Det målet.
Det slutade aldrig regna onsdagen den 16 september 1992 .Torino verkade nöjt med 0–0 i ösregnet i UEFA-cupens första omgång, när blixten talade... Janne Hellström stal bollen mitt i den italienska kontringen, Mikael Hansson passade och Pelle Blohm sköt in bollen i målvakten Luca Marchegiani vänstra hörn. Jag jublade lite inombords där och då. Just det målet var min egen biljett till returen på Stadio delle Alpi i Turin, men det är en helt annan historia.
Precis som veckorna till returen och farvälet till Europa.