Vargen som sätter klorna i klassisk is

Minnena är många och den gamla TT-banan går fortfarande förbi precis utanför vid Västerby i Hedemora. TT-loppet, den klassiska motorcykeltävlingen, sätter fortfarande sina spår i form av flera olika vägskyltar i byn.
Eldsjälen "Mas-Harry" Larsson lyckades på sin tid locka alla storstjärnor till Dalarna och som mest kunde loppen ses av uppemot 100000 åskådare. Tävlingen som började på 30-talet, gjorde uppehåll under krigsåren, men var sedan tillbaka fram till 1958 då den lades ner.
-Det här är klassisk mark. Nästan K-märkt, berättar Tomas Larsson och blickar bort över snödrivorna mot vägen som löper rakt igenom motorstadion.
Tomas Larsson är MC-ansvarig i SMK Hedemora och håller dessutom i alla nationella frågor inom isracingen.
Klubben ligger visserligen sist i elitserien, men har 14 förare av landets totalt 45 i klubben just nu, får vi veta av Tomas Larsson innan han ber en av funktionärerna att sopa trappan till domarbåset.
En av dem är Andreas Bergström.
Speedwayförare i Vargarna på somrarna.
Isracingförare i Hökarna, SMK Hedemoras elitserielag, på vintrarna.
En dubbelarbetare på två olika underlag. Men med en viktig skillnad.
-Speedwayen ser jag som ett jobb. Isracingen är en hobby som jag gör för att det är kul. Det finns inga pengar alls i det här, jag får inte en spänn ens för resorna, säger Andreas Bergström.

Det är tidig torsdag kväll och elitserieomgång i Hedemora. En tävling som är flyttad från Funbo MS bana i Morgongåva där man haft isproblem i den milda vintern.
Nu får man låna en träningstid i Hedemora för att genomföra sin tävling. Men den udda starttiden gör att det inte kommer så mycket åskådare som vanligt.
-Vi får inte köra när vi vill eftersom det finns en granne som klagat på ljudet. Hon bor ganska långt härifrån, men störs tydligen... Vi måste ansöka om tider hos kommunen och kunde bara köra just nu. Därför blev tävlingen så tidig, berättar Bergström.
Det är framför allt de allra mest hängivna som kommit. Som Kristina Holmström, en göteborgstjej som blev biten av sporten för några år sedan och flyttade till Hedemora. Nu reser hon runt, samlar information och träffar gamla förare. Det ska så småningom bli en bok om isracingens historia.

Lite sent kommer Andreas Bergström infarande med bussen i Hökboet, namnet på depån i den första kurvan, och lastar ur hojen med de kraftiga dubbarna på hjulen.
Ett par centimeter långa för att få ordentligt fäste i isen.
Det krävs.
För det går undan.
Motorn är i stort sett densamma som på en speedwaycykel, med några små skillnader.
-Det suger iväg ordentligt i starten. Det här är brutalt. Det är härligt när det känns som hela kroppen trycks ihop i kurvorna, säger Vargföraren med den röda mössan rejält neddragen i pannan för att skydda mot kvällskylan.
Han är inne på sitt andra år i Hökarna sedan han köpte isracingcykeln i Motala för ett par år sedan. Men ifjol blev det inte många tävlingar.
-Det är väl först i år jag kört ordentligt. Det är tufft i elitserien, men det känns ändå bäst att köra här. Man lär sig mycket och blir tuffare. Det är på sätt och vis lättare att tänka här än i speedwayen, det är fyra varv där alla bara kör så fort som möjligt.
Eftersom fyra klubbar kör i samma tävling blir det ingen "teamåkning" i heaten som består av en förare från varje klubb.
Alla möter alla.
Och det blir riktigt tuffa dueller ibland när heaten är täta och jämna.
-När Posa och de bästa kommer bakom är det hårt. Man flyttar sig helst när man får ett par dubbar i knävecket...

Torsdagens tävling inleder Andreas Bergström med en tredjeplats och en poäng i sitt första heat.
Han är inte alls nöjd.
-Jag är för feg och vågar inte gasa, klagar han när han kommer fram till staketet i Hökboet för att titta på nästa heat.
-Det har blivit för många vurpor och smällar i de senaste tävlingarna. Det sätter sig i huvudet. Men det är tråkigt, jag vurpar hellre och känner att jag åtminstone har gasat på lite. Jag kör ju som en flicka!
Kvällen fortsätter i samma stil och efter ytterligare två ettor avslutar Hökarnas femte förare med att komma sist i sitt sista heat. Han slåss inte om någon heatseger, men undviker den här gången att hamna i staketet där gamla bildäck sitter som skydd om man skulle slå omkull. Det blir tre poäng i tävlingen där hemmalaget Hökarna i alla fall lyckas komma före ett skadedrabbat Funbo som har det tufft på det alltmer uppkörda och gropiga underlaget. Örnsköldsvik och Bollnäs står i en klass för sig.
-Andreas är inte riktigt på elitserienivå än. Det märks att det är för mycket speedway ibland, han vill gärna sätta fram foten och böja ut benet i kurvorna, tycker Tomas Larsson.
-Det är lite annorlunda när man ska lägga bak benet istället för fram. Men det är nästan svårare när man ska gå över till speedwayen på våren, då brukar det bli några piruetter, säger Andreas och ler efter avslutat dagsverke.

Han börjar så smått packa ihop sina grejor i bilen när mörkret sedan länge lagt sig som en bädd över området. Åskådarna börjar lämna området och den snötäckta jordåker klubben lånar av en bonde i närheten som parkering under vintern. Tävlingen är slut och snart är säsongen det också.
Då börjar en ny.
Den i Vargarna.
-Det är bara åtta veckor kvar. Nu ska jag försöka sälja isracingcykeln, det måste jag för att finansiera speedwaysäsongen. Det är dyrt att hålla på, säger han.
-De här sporterna kostar mig 6000 kronor i månaden. Jag har tagit lån för att kunna köra speedway. Man kokar nudlar varje månad. Och med det som hände i Vargarna fick man ju "betala" lite extra, fortsätter Andreas som, liksom de andra förarna, förlorade pengar i den ackordsuppgörelse som gjordes för att rädda speedwayen i Norrköping.
-Det var inte mycket att välja på. Det eller konkurs.
Det är slitsamt, men värt allt om man älskar motorcyklar.
-Man vaknar och tänker på det och man somnar och tänker på det. Men min tjej hatar det här, jag är ju aldrig hemma...
Lösningen kan bli en flytt till Norrköping. Andreas Bergström hoppas den ska bli verklighet i vår. Om han får det jobb som rörsvetsare han sökt ska han lämna sitt Avesta och bli östgöte.
-Då kan man kanske lugna ner sig lite. Det är jobbigt att pendla. Så kanske man kan lösa det med en ny isracingcykel till hösten när det här drar igång igen. Tävlingarna är ju oftast på helgerna, fortsätter Andreas medan han släpar in sina saker i klubbens gemensamma garage inne i centrum i Hedemora.
Det börjar bli sen kväll i den lilla dalametropolen. Ännu en dag bakom styret är till ända. Många fler väntar.
Både på Kråkvilan och på isbanan intill den gamla TT-banan uppåt skogen vid Västerby.