Den här lätt soliga, men kyliga vårdagen vid Hanöbuktens strand mötte han sitt tuffaste test med en ny kompanjon vid sin sida i Thomas Magnusson, som ersatte vadskadade Anders Whass, och en dynamisk duo i erkänt skicklige Marcus Ekenberg och unge Erton Fejzullahu, som Listerlandets stolhet lånat av FC Köpenhamn.
Bilden av den osäkre Arvhage, som skickade upp bollar på läktaren på Idrottsparken och till långtbortisan utan klar adress förra året, bleknar allt snabbare.
Han var trygg, lugn och säker mot Mjällby.
Han var riktigt bra.
Vi är bara två matcher in i superettan, men vi har redan sett säsongens scenförändring och också sett mittbacksparet för resten av resan mot allsvenskan. Magnusson, som borde vara matchotränad, blir inte en alldeles lätt utmaning för Whass. Han klev inte undan en meter och hade, med lite tur och bättre träff med sin vänster, blivit målskytt i början av matchen.
Det hade varit något det.
Det blåste snålt under 20 minuter i slutet av den första halvleken, när IFK Norrköping av någon märklig anledning tappade allt det goda man inlett med. Mjällby bjöds in, tog över och skapade ett rejält tryck mot Nuredin Bakiu i målet.
O11-linjen redde ut stormen från Hanöbukten.
När de två ytterbackarna, Viktor Rönneklev och Mikael Roth, vårdar sitt passningsspel bättre och blir mer varma i offensiven, har IFK Norrköping en backlinje av hög klass. Jag väntar mig mer av de två inom en snar framtid.
Det brast lite väl många gånger i samarbetet på kanterna.
”Vad f-n... du sticker ju bara”, skrek en uppgiven Roth till Eirik Dybendal, när ett nytt pass inte nådde rätt adress i mitten av första halvlek.
Det var en sån dag på jobbet.
0–0 speglade matchen rätt bra.
Det var rättvist – även om de båda tränarna Thomas Andersson och Mats Jingblad förstås enivst hävdade att just deras lag var värda segern och alla poängen. IFK Norrköping var visserligen närmast med Dybendals lobb i ribban, men stjärnans offensiv var annars inte särskilt imponerande och vass.
Avstängde Stefan Thordarson hade älskat den här utmaningen på Strandvallen och saknades.
Gardar Gunnlaugsson och Bruno Santos var inte på topp – om ni ursäktar uttrycket. De hamnade för långt från händelsernas centrum. När väl chansen och möjligheten dök upp var skärpan på en helt annan plats...
Den måste de hitta.
Den kan, liksom, poängen på Strandvallen betyda allt eller inget.
Vinden svepte med kraft över Saltängens IP. Den kunde lätt ha fällt både nervösa spelare och skakig nykomling, men Saltängens BK har väntat på och längtat till den här premiären i ”söderettan” i månader. Klubbens stora dag skulle bara krönas med en seger och tre poäng i den nya, intressanta och spännande tiden.
Det blev också så.
De gröna fick sin välförtjänta drömstart.
4–0 mot IFK Värnamo var smickrande siffror – för gästerna.
Vi fick tidigt en vink om tränaren Alija Dizdarevics ord före avspark ”vi ska stå, när andra faller” om tanken bakom den tuffa träningen under vintern och våren. Saltängen laddade från första sekunden och skrämde nästan omkull gästerna. Hemmaspelarna visade en vilja att våga och vinna, som skulle gjort vilken tränaren i världen stolt.
Det dröjde visserligen till den 40:e minuten innan Sandra Landberg gjorde det historiska målet och visade vägen i nykomlingsmötet, men det var egentligen bara en tidsfråga innan hon skulle näta. ”Lama” och Sandra Karlsson visade riktigt bra klass och blir viktiga i jakten på nya poäng. Jag är också nyfiken på pigga Shamiram Yakob (vackert 4–0-mål). SBK-offensiven verkar lovande. Lördagen visade det.
Det kommer dock bli en så mycket tuffare och jobbigare resa det här året, men det tar vi en annan dag.
Utmärkta och historiska 4–0 räcker gott så länge.