När hon inte är ute på tur sysselsätter sig Lina Hallebratt genom att hålla föredrag och kurser. Hon extrajobbar även som undersköterska. För att ha råd med alla sina äventyr har hon flera sponsorer som bidrar både ekonomiskt och med utrustning.
På sin 26:e dag till sjöss anlände Lina Hallebratt till segelsällskapets brygga vid Arkösunds hamn. När NT träffar äventyraren ligger hennes orangea kajak och solar uppe på torra land.
Detta är tredje gången som Hallebratt paddlar längs med havspaddlarnas blå band. En 240 mil lång rutt som börjar vid gamla Svinesundsbron vid norska gränsen, och sedan följer den svenska kustlinjen runt Skåne, ända upp till Haparanda vid finska gränsen.
Stoppet vid denna östgötska skärgårdspärla kan ses som resans mittpunkt, och just Arkösund är en speciell plats för 36-åringen från Jämtland.
– En av min mammas bästa väninnor är född på Arkö och vi spenderade åtminstone någon vecka varje sommar i Norrköping när jag var barn. Så det känns alltid extra varmt när man kommer tillbaka hit och får höra dialekten igen, säger Lina Hallebratt.
Kajak är långt ifrån hennes huvudsakliga färdmedel, och inför denna tur hade hon inte suttit i en på hela fem år.
– Jag bestämde mig för att göra det här två veckor innan det begav sig, så det blev lite halvspontant. Jag fick otroligt mycket träningsvärk i början, alltså från tårna upp till öronen. Jag visste inte att man kunde få ont i en hälsena av att paddla, säger hon med ett skratt.
240 mil i kajak kan låta långt, men detta är inget utöver det vanliga för den tvåfaldiga vinnaren av årets äventyrare. Sedan 2012 har hon tillbringat mer tid i vildmarken än hemma. Genom att vandra, skida, cykla, paddla och åka hundspann har hon tagit sig över otaliga mil runtom i Sverige och Europa.
En livsstil hon snubblade in på helt av misstag.
– Jag tog studenten 2008 och hade tänkt läsa medicin. Men jag var så skoltrött att jag kände att jag behövde göra något praktiskt innan jag satte mig i skolbänken igen.
Hon sökte sig då till Åredalens folkhögskola för att gå en textilutbildning.
Det var i alla fall vad hon trodde.
– När skolan ringer säger de att jag kommit in på friluftsutbildningen. Jag hade tydligen klickat i fel ruta i ansökan, och eftersom textillnjen var helt full vid det laget hade jag inget annat val än att tacka ja.
Något som inte var helt lätt till en början.
– Jag kom ju dit med förlängda naglar och allt möjligt tjafs. Den enda erfarenheten jag hade från friluftsliv innan dess var att jag tältat några gånger i samband med musikfestivaler. Så i början grät jag flera gånger och var rädd för både det ena och det andra (skratt). Men efter första terminen släppte det och istället började jag trivas jättebra med den livsstilen.
Några universitetsstudier blev det aldrig. Ett år av friluftsutbildning blev till tre och efter att ha gjort sin första långtur tittade hon aldrig tillbaka
Sex månader av tolv tillbringas nu ute på tur varje år. En siffra som snarare var närmare tio fram till hon för några år sedan blev med "pandemihundar" i form av tio stycken huskies. Något hon också säger "bara hände av en slump".
– Det mesta i mitt liv har inte varit ett aktivt val. Det har bara blivit som det blivit, säger äventyraren med ett nytt skratt.
"Det bästa från mina år på tur är alla fantastiska människor som jag har mött längs vägen. Jag har blivit inbjuden av så många människor runt om i världen. Det är som att man får det bekräftat att världen faktiskt är god. När man färdas långsamt blir hela ens inre mindre stressat och det finns tid för de samtalen som man inte har tid till annars", säger Lina Hallebratt.
Hennes hundar är knappast de enda djuren som Lina Hallebratt kommit i kontakt med genom åren på tur. Hon berättar om vildsvin som grymtar utanför tältduken, nyfikna tumlare och sälar som gjort henne sällskap längs kusten, samt när hon mötte vargar i Polen på bara några meters avstånd.
Men det kanske mest anmärkningsvärda djurmötet av alla inträffade när hon vandrade i Rumänien.
– Jag startade vandringen med två hundar, men under resans gång tillkom det två till. De dök bara upp och följde sedan efter mig vart jag än gick. Det var inga problem, men för att undvika slagsmål fick de sova utanför tältet. En morgon vaknade jag av att de för ett jäkla liv utanför, så då kollade jag ut – och där såg jag en björn stå på bakbenen 15 meter från tältet.
Vad gjorde du då?
– Då gick jag ut, vevade mina vandringsstavar i luften och skrek: "Ge dig iväg!". Jag var nog lite sur för att jag blivit väckt, och tänkte mig inte riktigt för (skratt). Men det fungerade. Björnen sprang därifrån och lämnade hundarna i fred.
Hittills har Lina Hallebratt haft tur med vädret under resan. Inför ankomsten till Arkösund hade hon bara suttit fast på grund av vädret 2 dagar av 26. "Att paddla kajak är extremt väderberoende. Blåser det motvind är det som att springa på löpband. Förra gången jag var ute blev jag fast 14 dagar på raken på samma ställe", säger hon.
Historierna stannar inte vid vilda djur. Jämtlänningen går snabbt vidare till att berätta om gången hon lät en hemlös man bo i hennes tält i tre veckor.
– Han var på pilgrimsvandring och gick samma led som mig i Spanien, så vi hängde ihop ett tag. Men sen visade det sig att han var schizofren och inte medicinerad, så helt plötsligt trodde han att jag var sänd från Gud. Då var det dags att gå åt varsitt håll för det blev lite mycket.
Utöver dessa lite mer udda historierna vittnar hon om en ofantlig mängd härliga möten från hennes många år på tur.
Men där, mitt bland all kärlek och värme, finns också en ensam, betydligt dystrare upplevelse som riskerade att kasta dunkel över hela hennes livsstil.
Efter att hon 2019 paddlat runt Sveriges kust, över finska viken och längs med Baltikum, gick Lina Hallebratt i land i Litauen. Därifrån cyklade hon sedan iväg med siktet inställt på Svarta havet.
Men den turen blev hastigt avbruten.
– Jag väcktes en natt av att någon slog en träpåk mot tältduken. Med mig och min lilla hund Bounty liggandes där inne gav duken vika, varpå jag såg en man stå över mig. Jag lyckades springa iväg åt andra hållet, men mannen satte efter, och det hela slutade med att jag blev ganska illa misshandlad.
Rent fysiskt lämnades hon med en blodig och svårt skadad hand, något som tog tre månader att läka. De mentala ärren har tagit desto längre tid att komma över.
– Det har varit en lång och besvärlig bearbetningsprocess. I början kunde det räcka med att det blåste mot tältduken för att jag skulle kräkas av rädsla.
Det har nu gått ganska fem år sedan överfallet, och än idag händer det att hon drabbas av samma panikartade rädsla.
– Det blir några återfall ibland, men för varje positiv erfarenhet bleknar den här enda negativa erfarenheten. Jag har träffat så många fina människor sedan dess som återgivit min tro om att världen är god.
Det dröjde inte mer än att handen hunnit läka innan Lina Hallebratt åter gav sig ut på äventyr. Hon vägrar låta denna traumatiska upplevelse påverka hennes sätt att leva.
– Jag har tillbringat över 2 500 nätter i tält och haft en enda dålig erfarenhet. Friluftslivet är det jag lever för och den mannen ska inte få ta det ifrån mig. Det är ett av få aktiva val som jag gjort i mitt liv.