Ludmila Engquist säger att det har varit en stor del terapi att skriva om sitt liv i bokform.
Henrik Johnsson från Norrköping fick förtroendet, tillsammans med journalisten Johar Bendjelloul, att skriva den tidigare friidrottsstjärnans självbiografi. För ett par veckor sedan kom "Ludmila – svenskare kan ingen vara" ut och under torsdagen var både Engquist och Henrik Johnsson i Östergötland och berättade om boken och jobbet med den.
NT träffade dem i Linköping.
– Det finns många levnadshistorier, men det här är något annat, säger Henrik Johnsson.
– Jag har gömt mig i 20 år. Jag var jätteorolig för att komma till Sverige och gå på gatorna. Hur bemöter folk mig? Jag vet att det är blandade känslor och inte så lätt men hittills har jag inte mött någon negativ reaktion, säger Ludmila Engquist själv.
Självbiografin är en resa – från uppväxten med en alkoholiserad pappa i dåtidens Sovjetunionen, via idrottens betydelse för att bryta sig loss och sedermera flytten till Sverige och den snabba hjältestatusen i ett land som törstade efter friidrottsstjärnor att lyfta fram.
Fram tills den ödesdigra bobsatsningen, det nya dopningsfallet och allt som hände sedan. Hur hon flydde till Spanien, gick in i en depression och ville gömma sig från allt.
Fram till nu. Idag vill Ludmila Engquist berätta.
– Du var noga med att vi inte skulle skydda dig, inte vara snälla mot dig, säger Henrik Johnsson.
– Meningen med att skriva boken var min terapi. Jag har mått fruktansvärt dåligt. Jag vill inte spela någon teater, jag visste inte vad jag skulle göra eller ta mig till. Det här är ett sätt att berätta om mitt liv och varför det blev så eller så. Kanske förlåta mig själv. Jag hoppas att det kommer en dag när jag ser fram emot dagen. I många år har det inte varit så, säger Ludmila Engquist ärligt.
Du kan se intervjuer med både Ludmila Engquist och Henrik Johnsson i spelaren ovan.
