I helgen är det inne-SM igen i Stadium Arena.
Tjalves My Nordström är anmäld.
Men.
– Jag kommer vara där, men det är inte säkert att jag tävlar. Kanske lattjar lite, men det blir inte som förr. Vi får se, säger den 28-åriga höjdhopparen.
Startfältet är imponerande. Sofie Skoog, Erika Kinsey, Ebba Jungmark, Bianca Salming och kanske My Nordström. Skoog och Kinsey har redan klarat EM-kvalgränsen, det har även Motala-tjejen Maja Nilsson (tävlar numer för Örgryte i Göteborg) men hon har tvingats att avbryta innesäsongen med ryggproblem.
My minns den där söndagen i februari 2013, när allt stämde.
Hoppet som var en centimeter från att ha räckt till en OS-final i London. Efteråt sa hon då:
– Det var som en utomkroppslig upplevelse. Det blev brons, men det känns som jag vunnit guld. Nu har jag verkligen hoppat över min egen längd, även i högklackat.
Hon blev sjätte svenska att klara 1,92 och hade bara världsstjärnorna Emma Green och Ebba Jungmark före sig på prispallen.
– Det känns länge sen, men det var en helt fantastisk tävling med världsresultaten, jag tror man var sexa på 1,86. Jag hade en otrolig resa dit. Det är skönt att ha gjort det, att nå målet, säger hon.
Sedan dess har tillvaron varit lite mer stillsam, på tävlingsfronten.
Skador och teknikproblem. År i dunklet. Outtröttligt nötande med pappa Kjell som bollplank.
– Jag hänger i. Jag har haft lite att jobba med. Det tar tid att lära om tekniken, säger hon.
Under de senaste åren har hon försökt komma tillbaka flera gånger, men hälsenan och foten har bromsat henne.
– Min kropp pallar inte att jag trycker till fullt i upphoppet. Jag måste hitta en annan väg. Ett mer ergonomiskt sätt. Jag har meckat länge och jag vill lösa ett problem. Det här är min passion, jag älskar min sport. Det är komplicerat med små marginaler och vinklar. Jag tror att jag vet vad jag håller på med. Nästa år, 2020, kan allt vara på plats.
För att skona kroppen har hon kortat ned ansatsen med en tredjedel och ändå klarat 1,80.
– Tekniken över ribban har jag. Det är det andra jag nöter på och nu är jag faktiskt skadefri.
Att lägga av har hon inga tankar på.
– Jag vet att resan har ett slut, till dess vill jag njuta av den. Jag ska tillbaka och satsa på en högre, jämnare nivå, kunna ta 1,92 utan problem. Det tar tid. Det är var idrott handlar om. Jag är träningsberoende och tränar varje dag. Det skulle jag göra även utan höjdhoppet.
Medan konkurrenterna ofta har stöttande team kring sig går My sin egen väg.
– Det är min värld och det krävs en viss personlighet. Varje dag ska ett nytt jobb göras. Jag tycker att tiden bara springer iväg, säger My inför hemma-SM i Stadium Arena.