Det är ungefär en månad sedan som Alice Magnell Millán gjorde sin efterlängtade comeback på tävlingsbanan. Landslagslöparen Elin Brink, Mölndal, såg ut att gå mot en betryggande seger på 800 meter i Bannister Invitational på Slottsskogsvallen i Göteborg, men fick se sig passerad på sista varvet efter en mäktig spurt av en viss 19-åring från Norrköping.
Det var Alice Magnell Milláns första riktiga tävling på tre år.
Hon gick i mål på 2.09,60 och slog därmed ett 33 år gammalt klubbrekord i Tjalve. Ett klubbrekord satt av hennes mamma Anna Magnell.
– Det var kul för vi visste ju inte att hon hade det förrän efteråt. Det var min morfar som skrev att det var mammas gamla rekord. Det var ganska komiskt. Vi skrattade mest åt det, säger Alice Magnell Millán när NT träffar henne i hemmet i Åby.
Hon är uppvuxen i en riktig friidrottsfamilj med mamma Anna som har en bakgrund inom sporten, pappa Fidel Millán de la Oliva som är tränare och brorsan Emil Millán de la Oliva som är en framgångsrik löpare. De två sporrade varandra under uppväxten, berättar Alice. Hon började löpa i sexårsåldern och hade tidigt en vilja att vara först.
– Jag kommer ihåg att jag var med i NT-knatet och de fina pokalerna som var där. Det var något som jag verkligen ville ha. Jag har alltid älskat att tävla. Träna var inte lika roligt, men jag älskar att vinna.
2020 blev hon uttagen i Finnkampen – som 15-åring och den yngsta svenska deltagaren på 49 år. Samma år tog hon brons på 1 500 meter på SM och tilldelades Lilla bragduldet. I början av 2021 följde hon upp det med två medaljer på inomhus-SM, brons på 800 meter och silver på 1 500 meter.
Allt pekade då uppåt för löparlöftet.
Men i augusti 2021 fick karriären helt plötsligt en oväntad och olycklig vändning när den då 16-åriga Alice blev sjuk och fick läggas in på sjukhus. Det som hade börjat med huvudvärk visade sig vara en hjärnhinneinflammation.
– Jag låg en vecka på sjukhus. Jag kommer inte ihåg så mycket av just det för jag var väldigt sjuk. Jag vet att det hade gått jättebra i träningen innan men sen kom det här. Jag kunde inte gå eller äta ordentligt på ett bra tag.
Även om hon fick komma hem och mådde bättre ganska snart så fick sjukdomen stora konsekvenser. Hon fick sätta friidrottskarriären på paus för att återhämta sig.
En paus som skulle bli betydligt längre än väntat.
– Efter det så har det kommit en massa komplikationer. Jag har fått hjärntrötthet och kronisk huvudvärk. Det var tråkigt. Jag skulle precis börja gymnasiet då och kunde inte lyssna eller koncentrera mig på lektionerna, säger Alice.
Hon har hela tiden haft siktet inställt på att ta sig tillbaka och komma i gång med löpningen igen och har under åren gjort flera försök, men åkt på bakslag efter bakslag.
– Det har påverkat mig väldigt mycket för det gick väldigt bra innan. Det känns nästan som att jag blivit en annan människa på grund av huvudvärken och att man känner sig låg. Det blev som ett stopp och sen var det väldigt svårt att komma tillbaka. Det har gått väldigt trögt. Jag har kommit i gång några gånger men sen har det kommit någon sjukdom vid fel tillfälle. Jag har blivit förkyld och åkt på corona.
Var det någon gång du tänkte att det här går inte?
– Ja, jag har ofta tänkt att jag vet inte om det här kommer att fungera och velat fram och tillbaka. Ska man satsa hundra procent eller inte? För att nå toppen krävs att man lägger ner extremt mycket tid av sitt liv på idrotten.
I år tycks vinden ha vänt för 19-åringen. Hon tränar nu ungefär fem gånger i veckan och har kunnat hålla i gång ordentligt i över ett halvår. Loppet i Göteborg var också ett skönt kvitto på att hon fortfarande har en stor potential i sig och att formen är på uppåtgående.
– Det var jättekul att tävla igen och jag kände mig rätt pigg efteråt. Jag kände att jag hade krafter kvar.
Nästa tävling blir terräng-SM i Jönköping 26–27 oktober då hon ska springa 6 000 meter. Tanken är sedan att fortsätta tävla och ge karriären en riktig chans igen.
När Alice får frågan vad hon har för mål och förhoppningar behöver hon inte tänka länge: OS i Los Angeles 2028.
– Det är den stora förhoppningen. Det känner jag ändå, om jag ger mig själv en ärlig chans så ska jag vara med på nästa OS.
Det är inte att sätta för mycket press på dig själv?
– Nej, jag ser ingen mening i träning och idrott om det inte ska gå hela vägen, säger Alice Magnell Millán.