2020 var året då Norrköpingslöparen verkligen gjorde sig ett namn inom svensk friidrott på riktigt. Som 18-åring vann han guld på 10 000 meter på SM, samt brons på 5 000 meter. Han följde upp sommarens succé med att krossa det svenska juniorrekordet på 10 000 meter i Belgien senare under hösten. Med tiden 28.23,21 var han bara 73 hundradelar ifrån det europeiska rekordet för juniorer och noterade den bästa svenska miltiden på 30 år.
Men sedan gick inte karriären lika spikrakt uppåt som han förväntade sig.
– Det har känts lite segt sedan mina rekord som jag satte 2020. Efter det har jag inte kunnat bli så mycket bättre på fem och tio kilometer, säger han.
– Det gick väldigt snabbt framåt för mig. Sen blev inte nästa säsong lika bra och då blev man lite deprimerad och gick ner sig. Det gick lite upp och ner och jag tog det där steget lite för snabbt tror jag.
Varför tror du att du inte tog ännu större steg i din utveckling?
– Jag tror jag pushade mig för hårt i träningen och blev trött i stället – mentalt trött och när jag tävlade svarade inte kroppen. Jag kanske tränade på fel sätt, för mycket mängd som tog ner min snabbhet. Jag kände inte riktigt att jag hade farten, säger han.
Insikten fick Emil Millán de la Oliva att tänka om.
– Jag har känt att min starkaste distans nog kommer att vara maraton. De tränarna som jag haft tidigare har hela tiden sagt att det kommer vara min grej i framtiden. Jag har alltid varit bra när jag springer långt och har tränat med maratongrupper i Kenya, trots att jag tävlat på fem och tio kilometer. Jag har inte varit så bra på fartpassen, men stått ut på långpassen. Det är min starka sida.
Och nu ungefär fyra år efter SM-guldet och de satta juniorrekorden befinner han sig på hemmaplan och förbereder sig för sitt första maraton. Tillsammans med pappa Fidel, lillasyster Alice Magnell Millán och ett tiotal andra löpare trotsar han den gassande kvällssolen och springer varv efter varv på den 400 meter långa sträckan på Norrköpings Friidrottsarena.
– Det blir många och ganska hårda träningspass. Jag springer ungefär hela distansen (cirka 40 kilometer) minst en gång i veckan i ganska hög fart. Jag gör det ensam också så det kan vara lite mentalt jobbigt – framför allt så var det så första gångerna.
Han fortsätter:
– Det handlar mycket om att lära sig farten inför min debut, därför springer jag mycket på bana nu så att jag kan se exakta tiderna. Jag försöker hålla mig på min mara-fart och bli bekväm i det. Det är det som är grejen.
Om en dryg månad är det dags för 23-åringen att debutera som maratonlöpare i Tyskland.
– Det blir spännande. Det är inte de absolut bästa som kommer dit, utan de flesta här i Europa satsar på loppet i Berlin två veckor senare. Det är där världsrekordet är satt och där alla sätter sina personbästa. Men chanserna ser bra ut för att nå en hög placering och hamna på pallen. Hade jag valt Berlin i stället kanske jag skulle komma på 20:e plats även om jag gör värsta tiden. Det är inte så kul, utan man vill ju tävla liksom. Jag kände att det här var ett bra steg som första grej – att köra en lite sämre mara.
Norrköpingssonen hade egentligen planerat att debutera redan tidigare i år, men efter sjukdomsbesvär på träningslägret i Uganda tvingades han skjuta upp debuten några månader.
– Jag skulle springa maraton i Hamburg, men jag hade lite matinfektioner och sånt. Jag dricker ju vattnet och allt där borta som de andra gör. Sen var jag i Uganda och inte i Kenya där jag brukar vara. Det var lite annan miljö och kultur och inte den bästa sjukvården. Medicinerna som man fick kanske inte var de bästa och man blev trött flera veckor framåt. Då valde jag att komma hem i stället och inte tävla.
Hur dålig var du?
– Sådär, inte jättedålig men jag kunde i alla fall inte träna så mycket.
Påverkade det dig mycket under en längre tid?
– Nja, jag var tillbaka i full träning efter någon månad.
Om inget oförutsett inträffar får han snart göra sin efterlängtade maraton-debut, men om man får tro löparen själv är det loppet bara starten på något större.
– I år är målet att komma under 2.10 (två timmar och tio minuter) på mara. Sen hoppas jag kunna kvala in till OS 2028. Det är det stora målet.
Tror du på det?
– Ja. Jag vill inte bara bli uttagen och komma med på ett OS utan också kunna kampas där och vara bland de bästa.