Det finns faktiskt en risk – den är till och med riktigt stor – att Frida Aili, 25, inte kommer läsa den här intervjun till den sista punkten.
Texten är inte tillräckligt rå, brutal eller otäck.
– Böcker kan lätt bli tråkiga om de inte är riktigt, riktigt hemska. Jag älskar hemskheter.
Va?
– När jag var liten ville jag bli obducent, men insåg rätt snart att man inte får jobba så mycket med levande människor... Vi brukar skämta hemma om att jag har en liten mörk insida. Jag vet inte varför, men det är bara så. Jag är mörkrädd och ser aldrig en skräckfilm, men en bok måste vara hemsk. Det blir lätt för långtråkigt annars. Kråkflickan är jättehemsk, men jättebra.
Det är lite speciellt.
– Jag tycker också om läkarserier, där man får se mycket blod och operationer.
Det här börjar bli lite väl otäckt.
– Jag kan inte förklara det. Det har alltid bara varit intressant.
Det är möjligt stadens drottning, som hon kallas uppe i Luleå, kan skapa en och annan rysare vid sidan av planen för sina nya lagkamrater i Norrköping Dolphins, som börjar sin långa resa mot Europa och ett nytt SM-guld mot Solna vid 16-tiden i eftermiddag.
Det är en repris av vårens SM-final, som är ett ljuvt minne här.
Just Solna var rena mardrömmen, om nu vi ändå är inne på spåret med hemskheter, för Frida och hennes Northland i våras. Luleålaget hade chansen på en plats i SM-finalen, men föll tungt i den avgörande matchen med 51–57 i Arcushallen.
”Det här är den tuffaste förlusten jag har varit med om. Jag vet inte hur jag ska släppa det här”, sa hon då.
”Jag hade så höga förväntningar. Jag trodde verkligen att det skulle sluta annorlunda. Tidigare år när vi har förlorat har man känt en tomhet – mest för att säsongen tagit slut. Den här gången har det verkligen suttit i...”, sa hon lite senare i en lång intervju med NSD i Luleå.
Du hatar att förlora?
– Jag är en extremt dålig förlorare. Det måste man vara på den här nivån. Man blir bättre av det.
– Jag är en tävlingsmänniska. Jag har fått det av mamma. Vi har problem hemma, när vi spelar sällskapsspel. Det är tuffa omgångar, säger Frida och skrattar.
Har du alltid spelat basket?
– Jag växte upp med det. Hela familjen har spelat så man kom liksom inte undan... Jag dansade i väldigt många år också, men när jag skulle välja föll man nog för grupptrycket. Jag började spela, när jag var sju år. Det är en himla massa år.
Karriären började i lilla BK Vråken i Tunahallen i Luleå. Hon spelade där under högstadiet och hyllades för sina insatser, när klubben hängde upp hennes landslagslinne på ena väggen vid sidan av Håkan Larssons, som är en av Basketsveriges större profiler genom tiderna.
– Att få min tröja upphängd bredvid Håkan Larssons var mitt mål, när jag var liten. Det var en dröm, säger Frida.
Frida Aili lämnadeden norrländska tryggheten för proffslivet i Italien och Pozzuoli 2008.
– Det var ett tufft år, minns Frida.
– Alla var så mycket äldre i laget, där knappt någon pratade engelska. Man kändes sig alldeles ensam många gånger och fick verkligen ta för sig för att lyckas. Hela ens karriär ställdes på sin spets. Det var en stor omställning i sig.
Du lyckades?
– När jag kom hem efter den säsongen kändes det som om man växt fem centimeter.
Hon vände ut igen och landade i bulgariska Lukoil 2009–2010, där hon blev mästare efter stor dramatik både på och vid sidan av planen.
– Jag var mer redo då. Äventyret i Bulgarien gav verkligen mersmak. Jag vill gärna ut igen. Jag gillar utmaningar.
Finalserien mot Dunav Econt i Bulgarien blev dramatisk på många sätt, där den andra finalen fick brytas innan den ens hade börjat.
– Deras fans brukade alltid kasta in kvittorullar före matcherna, men den här gången träffade en rulle en av våra spelare i ansiktet. Det var blod överallt. Det blev liv.
Laget fick poliseskort från hallen.
– Det var lite läskigt, men också ett minne.
2013–2014 ska hon skapa nya minnen i Norrköping.
– Vi kommer vara jätte-, jättebra. Dolphins spelade väldigt fysiskt från den första till sista minuten förra året. Vi bygger vidare på det. Vår trupp orkar det.
Vad ska du bidra med?
– Jag ska bidra med lite av allt – offensivt, defensivt, dra upp tempot och skapa mycket energi.
Du vill vinna det där SM-guldet också?
– Verkligen.
– Det var dags för ett nytt steg i livet. Dolphins har en otroligt seriös och ambitiös satsning, som jag ville vara med om. Det var, när allt kommer omkring, ett naturligt och lätt val.
Hon får besök av mamma Irena och pappa Bengt lagom till premiären mot Solna. Hon ska också försöka visa delar av sin nya hemstad, som hon lär känna på sin cykel på väg mot okända mål.
– Det har blivit lite äventyr och omvägar. Jag var på väg till en färgbutik häromdagen och lyckades köra lite vilse, men hittade rätt tack vare min GPS. Det är en vacker stad.
Favoritplats?
– Området runt universitetet och campus med det där fiket på hörnet på Skvallertorget, men jag är inte klar med staden än. Jag vill fortsätta upptäcka den. Jag har ju inte ens hunnit vara på konstmuseet än.
Du gillar att måla?
– Just nu är det mycket blyertsskisser.
Är de hemska?
– Absolut inte. Pappa och jag har målat mycket tillsammans genom åren. Han är i särklass. Det är ett bra sätt att koppla av och fördriva tiden. Jag har gett mig på människokroppen nu. Det är svårt att få det att se realistiskt ut.
Nyförvärvet från norr lever onekligen upp till sitt namn. Aili betyder solsken.
– Va? Var har du läst det? Jag har inte hört det någon gång tidigare. Jag har heller inget svar på var det kommer ifrån.
Du är verkligen positiv.
– Allt blir så mycket enklare att leva och vara då. Jag vill vara det mot personer och mot nya saker jag möter. Jag är bara den jag vill vara, men det är inget jag går omkring och tänker på.
Hon fick, tack vare sitt sätt och sin skicklighet, ett stort idrottsstipendium (50 000 kronor) av landstinget i Norrbotten 2012.
– Det var lite chockerande. Det blev först verkligt, när man satt och åt middag med de andra stipendiaterna. Det var stort.
Vad gjorde du för pengarna?
– Jag tog semester under sommaren och gjorde en resa.
Inte en enda gång, under intervjun på den ena kortsidan, väntar dock frågan ”hur ska det bli att möta Northland?” på ett svar från Frida Aili. Hon är tydligen rätt trött på just den frågan och med tanke hennes ”mörka insida” får den bli hängande länge, länge, länge...
För vem vågar ställa den?