Andreas Alm är tillbaka i svensk fotboll. Östkusten har blivit västkusten, han har en intressant tid i Danmark bakom sig, men i övrigt är mycket sig likt med 44-åringen som spenderade några år av sin spelarkarriär i Norrköping och IFK.
Man vet att en intervju med Alm aldrig blir tråkig.
Han är ständigt på hugget, svarar genomtänkt och fångar varje boll som kastas upp och plockar ner dem på ett elegant verbalt sätt. Det är fortfarande en dryg vecka kvar till premiären när vi ses, först på Häckens träning på Bravida Arena och därefter på klubbens anläggning Gothia Park Academy tio minuters bilresa bort.
Det är här Andreas Alm möter allsvenskan igen – i december skrev han på ett treårskontrakt.
Vad kände du när Häcken hörde av sig och ville att du skulle komma hit?
– Ett intresse. Sedan är det alltid det där med att man ska flytta igen, men jag lyssnade runt med många först och det gjorde att jag reste hit. Då växte intrycken. Det jag trodde då stämmer ganska väl överens med det som är nu. Det vill säga att det går att vara fotbollsarbetare här. I AIK var det så också, men det var också väldigt mycket klubbpolitik och andra saker som följer med när allting sker på en högre volym.
Det är en av mina frågor, utifrån sett ser det ut som att AIK (där Alm var huvudtränare 2011–2016) och Häcken är två väldigt olika klubbar.
– Jag är lite tråkig där, men jag brukar säga att det är som med människor. Det mesta har vi gemensamt i form av fysiologi och liknande saker. Sedan finns det saker med personlighet och viss historia som skiljer. Där är en av de sakerna att i Solna sker det på högre volym.
Innebär det mer press i en klubb som AIK än du har här?
– Nej, inte mer press. Jag tycker pressen här är minst lika stor eftersom jag alltid sätter den på mig själv. Den är fasen konstant. Sedan vet jag att det är en extern uppmärksamhet som är något mindre här. Det är det som många upplever som press, när folk utifrån tycker saker. Ibland är det något du måste ta hänsyn till som tränare eftersom du måste förstå hur gruppen påverkas av det som sägs och skrivs.
Egentligen gjorde du ganska bra resultat i AIK, även om slutet blev tråkigt där du fick sparken. Finns det någon drivkraft som handlar om revansch att komma tillbaka till allsvenskan nu?
– På slutet blev det inte tråkigt. Slutet blev ganska bra tycker jag.
Okej?
– Jo, men jag tycker faktiskt det. Vi vann vår sista match mot Häcken borta med 3–2. Vi förberedde oss för ett derby, spelarna var i gott slag. Vi var tre poäng efter Malmö efter åtta omgångar när det hände. Jag hade enskilda matcher och tävlingar som var motgångar i AIK, men det var ingen säsong som var en motgång. Det kände jag även det året. På så sätt var det ett ganska bra slut.
Vill man sluta så, att man får gå utan att bestämma det själv?
– Men om du ska bestämma själv så måste du säga upp dig. Det är inte jättemånga tränare som säger upp sig från en klubb. Antingen blir du sparkad eller så väljer man att inte förnya avtalet. Jag hade ingen lust att säga upp mig så det var ändå ganska bra. Jag var hyfsat förberedd.
Efter att ha fått lämna AIK i maj 2016 flyttade Andreas Alm samma sommar till Danmark. Det blev en speciell tid i Vejle i den danska andraligan.
– En utmaning det inte går att hitta i skandinavisk eller nordisk fotboll någon annanstans. Det var därför jag hoppade på det.
På vilket sätt?
– Det var en moldavisk ägare som kontaktade mig, sedan har han en partner som är kines. De köpte Vejle som är från 1891. De har ett projekt där som handlar om att förkovra spelare och samtidigt ha sportslig framgång. Det fanns fem spelare när jag skrev på och det var 18 dagar kvar till premiären. Sedan köpte vi in 22–23 spelare på de här 18 dagarna. Från hela världen, svarar Alm och fortsätter:
– Det blev att leda laget på ett helt annat sätt. Det var inte bara att göra övningar och få Andersson, Svensson och Johansson att springa åt rätt håll. Det var väldigt annorlunda och speciellt. Den typen av lag, med så stor utländsk prägel, finns inte heller i Danmark. Etniciteten på de danska spelarna i ligan är väldigt mycket traditionellt dansk, man använder inte sin förort på samma sätt som i Sverige och det gör att ett lag som kommer med 15 olika nationalitet sticker ut. Det var vi mot världen, fast det var vi som var världen.
Vejle hängde kvar i serien under Alms år, men det andra året på kontraktet fullföljdes inte.
– Vi hade inte kunnat jobba ihop så länge till. Det var bra att det bröts, vi tärde på varandra ganska mycket.
Fram tills Häcken blev aktuellt funderade Andreas Alm till och med på andra vägar i livet än inom fotbollen. Men det blev tränarrollen igen till slut. Och i en klubb som blev fyra ifjol och har varit en liten uppstickare de senaste åren.
Min bild av Häcken är att det är en skön klubb som spelar offensiv fotboll men som inte är den där guldutmanaren över en hel säsong.
– Häcken har ju vunnit cupguld så där utmanar vi i alla fall. Jag tror det är ganska få klubbar förutom Malmö, AIK och kanske Östersund med höstens bravader som kan kalla sig det. Men det går att göra, Norrköping var ingen guldutmanare det året de vann. Så du sitter ju i en stad som vet att det går.
Pratar ni om guld?
– Vi pratar inte om guld så, men klubben har sagt för ett år sedan att man vill vinna inom fem år. Så det blir en mental grej, hur ska vi nå dit? Då gäller det att höja snäppet på allt vi gör.
Vad är din egen drivkraft som tränare, är det att vinna guld eller är det vad som händer i vardagen?
– Jäkligt bra fråga. Det frågar man sig själv ibland och det är lite olika. Gruppdynamiken, hantverket som är att utveckla människor. Sådant är häftigt, att se spelare bli bättre. Jag tycker också det finns i lagidrotter som fotboll en inbyggd konflikt, man förlorar matcher och det krävs saker av en. Den delen är också spännande. Det är ingen som vill ha en betydelselös vardag där man bara skvalpar omkring, säger Alm.
– Som tränare drivs i alla fall jag av att skapa något som jag vill att mitt lag ska vara. Det laget ska andas.
Vad ska Häcken andas?
– Ett driv. Att laget och spelarna hamnar i obekväma situationer där man får upptäcka nya aspekter av sig själv. I slutändan spelar det dock ingen roll hur jag klär det i ord, det kommer ändå handla om att göra ett mål mer än motståndaren.
Häcken är en klubb som gärna vill stå för något mer. Man har Gothia Cup och man vill vara en viktig del i det samhälle man verkar i – även långt utanför de kritade linjerna.
– Ja, och det är attraktivt att vara tränare i en sådan klubb.
Du brinner för sådant?
– Ja, och så är det ständiga utmaningar i det också. Om du säger att du vill vara det måste du också stå upp för det. Och förklara när du väljer att åka till Dubai, och du också står för mångfald och mänskliga rättigheter, varför du gör det. Att vara progressiv vad det gäller etik och moral gör ju också att det hamnar i rampljuset många gånger och du får pröva dina värderingar.
Om vi skalar ner det till den enkla biten då, hur ska Häcken spela fotboll i år?
– Vi är ett 4-3-3-lag i botten, men vi ska kunna spela med både tre och med två mittbackar. Steget före och fötterna mot målet. Och då menar jag motståndarnas mål.
Har ni något kortsiktigare mål än att vinna guld inom fem år?
– Vi ska sätta oss och prata om det inför upptaktsträffen. Det är sällan någon avkräver Häcken ett resultatmål. Det tror jag inte någon kommer göra nu heller. Men vi ser oss själva som utmanare. Det utesluter inget, svarar Andreas Alm som spelade i IFK Norrköping mellan 2003 och 2005.
Han gjorde 26 mål på 60 matcher i den vitblå dressen.
Vad har du för kontakt med Norrköping idag och hur ser du på tiden i stan?
– Jag har bara goda tankar om Norrköping. Sedan följer jag dem också för att jag hade Jens (managern Gustafsson) som jag jobbade med en lite för kort tid i AIK.
Vad har du för relation med Jens idag?
– Vi har hörts av någon gång på vägen. Han är en bra fotbollstränare, det är kul att följa det han gör. Det var ingen skräll att han inte skulle vara assistent så länge, men jag tyckte det var för många i Fotbollssverige som blundade för hans kompetens. Då fanns det möjlighet att få honom som assisterande i AIK. Nu är han på rätt plats igen.
På din tid i IFK var klubben inte på samma nivå som den är nu.
– Det var en bra klubb, men det var lite kämpigare. Det var strävan att komma tillbaka (från superettan) då. Återtåg på återtåg med olika lösningar. Men det är också en del av historien. Det var bra år för mig. Jag var ganska dålig i träning men matcherna kunde jag fortfarande lira. Det är svårt att hålla uppe ångan när man inte kan nå sitt bästa längre. Det kände jag, att kroppen var inte med hundra.