Sista bortaresan gick åter till Hisingen. Och åter igen blev det en 1–0-seger för IFK Norrköping.
Skillnaden mot förra årets allsvenska epilog var dock tydlig.
Det fanns ingen chans till guld och det saknades ett par tusen bortafans.
På väg in till Bravida Arena duggade det.
Solen hann trycka undan regnet innan avspark, en regnbåge tornade upp sig bakom arenan – bara för att få ge vika när de gråa molnen åter drog fram.
Ursäkta det utnötta åskådliggörandet mellan ett lags spel/säsong och vädret men där har vi Kamraternas 2019.
Ett pendlande i en upp och ned-kurva som kostat mark till toppen, men ändå placerat IFK bland storstadslagen på den övre dominanta halvan.
Årets allsvenska är två serier i en, och kan mycket väl vara en fingervisning hur det kommer se ut framöver.
De stora blir större och gapet till de övriga lagen drar iväg. Var "Peking" den sista skrällen att gå hela vägen 2015?
Uppskattningen är att det inte kommer att ske igen, att ett mästarlag har hemvist utanför Stockholm eller Malmö.
Men, med det skrivet: IFK har fina förutsättningar att haka på.
Pengarna, attraktionsvärdet och statusen som jobbats upp från 2015 och fram till idag talar för det, och hade inte våren kryssats bort hade Jens Gustafssons lag varit inblandat i den här raffinerade guldrushen.
IFK fick liv för sent och då dog säsongen för tidigt.
IFK växte in i det här med en defensiv som håller nollan även när den inte sitter ihop.
För då finns en målvakt där som städar upp med den ena svårbegripliga paraden efter den andra.
Isak Pettersson höll in 15:e nolla på Bravida Arena.
Han har svarat för ett dubbelt antal poängavgörande räddningar sedan han tog över efter David Mitov Nilsson.
Vi har en målvakt som hamnat i en otacksam situation för att han är så bra, så ofta.
Högstanivån är cementerad att det uppfattas som ett normaltillstånd. Det är det inte.
Att kliva fram som Isak Pettersson gör och har gjort för IFK Norrköping är lika unikt som förmågan att inte ha en förmåga att göra tavlor eller svaga matcher.
Den raljanta sarkastiska tonen (ja, jag är skyldig i allra högsta grad) över att han är för kort så fort Pettersson tippar bort avslut från krysset eller plockar ned hörnor mot två meter långa motståndare är inte särskilt kul längre, men det är fortfarande fascinerande hur det kan vara så tyst om IFK-målvakten.
Att det, utåt sett i alla fall, inte finns fler ögon som följer målvakten som på många sätt skriver om naturlagar med sin utomordentliga fysik.
För kort?
Lägg ned.
När släppte Isak Pettersson in en boll för att saknar centimeter senast?
Örebro i Svenska Cupen, kommer upp i skallen. Det kostade IFK avancemang den gången och blev en smäll för den unge keepern som visade mental urkraft med att komma tillbaka till den beast vi ser mellan stolparna idag.
Efter den där cupmatchen har Pettersson varit allsvenskans bästa, fick pris som det efter förra säsongen och ska självklart ha det igen.
Försvar är bästa anfall. Och allra bäst är de som vann sista bortamatchen åt IFK Norrköping.
Rasmus Lauritsen kommer vi se mer av i "Peking", frågan är hur länge Isak Pettersson blir kvar.
En ännu hetare fråga är hur det är möjligt att han är kvar?