Med risk att sätta ned foten i ett minerat Peking-land och få explosionen rätt upp i nyllet – men vi behöver lyfta frågan kring Simon Thern.
Om IFK Norrköping verkligen är ett försvagat lag utan den färgstarke mittfältsprofilen.
Om det här flödande offensiva spelet och välmåendet som strålar ut från Östgötaporten just nu förstärkts med Thern vid sidan och hur Jens Gustafsson ska välja att forma laget och gå vidare när stjärnan åter är ett alternativ som konkurrerar om en tröja.
Låt oss backa först.
AIK borta 25 juni. IFK tvingas ställa upp i en av de svåraste matcherna för året utan sitt ordinarie centrala mittfält. Alexander Fransson, avstängd, och Simon Thern som var krasslig är inte med på Friends.
En svår uppgift som blev övermäktig? Inte alls.
Med Lars Krogh Gerson och Gudmundur Thórarinsson på innermittfältet växte IFK ut till ett kollektiv som satt ihop på ett sätt som vi inte hade sett innan men efterlyst och saknat under en längre period.
Gerson var enorm som bollvinnare, bollfördelare och lagom elak när det behövdes. "Gudi" glänste med delarna ur sitt allra finaste register. Speluppfattningen och touchen skar hål i Gnaget.
Christoffer Nyman nickade till två gånger och sänkte AIK men diskussionen om hur mittfältet höjde sig till en efterlyst dimension tog aldrig fart.
Den lämnade emellertid aldrig skallen helt. När IFK spelade ut Malmö FF efter noter i 42 minuter på Swedbank Stadion var det Sead Haksabanovic som var det stora hotet, precis som han varit under ett par månader nu men hans ostoppbara driv och självklara uppträdande underlättades av att Andreas Blomqvist och Alexander Fransson slet, vann boll och höll MFF:s miljonbygge stången.
Peking åkte på en tung 0–1-förlust i Skåne. En torsk som lämnade ett rejält blåmärke på Europa-drömmen men laget har knappast deppat ihop. Örebro, Eskilstuna och Falkenberg har smulats sönder.
Innan MFF-matchen (när Thern klev av skadad efter en kvart) stängde IFK igen och vann med 2–0 mot ett lag som är på väg att slå allsvenskt målrekord.
Kamraterna har snart spelat fem matcher utan Simon Thern. Har plockat tolv av 15 poäng och med en ruggig målskillnad på 11–1.
Möjligt att de hade lyckats köra över på samma övertygande sätt med Thern i laget, men det är en anmärkningsvärd situation på andra sätt.
Alexander Fransson ser äntligen ut som den solklara ledaren. Skickar upp distansskott i nättaket, blir tvåmålsskytt och leder IFK med bindeln på armen.
Andreas Blomqvists långa och snåriga väg ut ur skadetunneln har gett ett komplement som tar fram det bästa av "Alle" och har bidragit till att Peking har börjat att snickra på en ny imponerande svit utan insläppta mål.
Ingen kan påstå att IFK Norrköping försvagats utan sin åsiktsmaskin. Simon Thern utsågs till Årets allsvenska röst förra året och spelade en större roll i ett lag som pressade AIK om guldet in i sista omgången.
Den här vintern åkte han på en elak tackling på träning, fick försäsongen sönderryckt och fick spela på sprutor. Rubrikerna har mest handlat om hyllningar till Sead Haksabanovic, sågning av konstgräset på Östgötaporten och en annan hyllning till coachtalangen Kim Hellberg.
För att inneha den statusen, stoltsera med ett så pass imponerande CV med SM-guld både i Helsingborg och Malmö och proffsspel i Heerenveen känns det märkligt att IFK kan vara så bra utan Simon Thern.
Eller är det så att laget är så bra just för att han inte är med?
Är IFK Norrköping bättre utan ett av seriens största artistnamn, eller ser vi ett exempel på att de bästa spelarna inte är en garanti för väloljad lagmaskin?
Sanningen placeras bäst någonstans mittemellan.