Sleipners historiska guldlag 1938.
Det är en klassisk rivalitet som såklart var starkare förr. Men det har inte undgått att de ärrade Sleipner-entusiasterna gärna påpekar att Sleipner var först.
Spelade första allsvenska matchen.
Gjorde det första allsvenska målet.
Och – inte minst – vann Norrköpings första SM-guld 1938.
Så långt var ”Randigt” storebror i stan, men mycket har hänt sedan dess och när IFK gasade om på 40-talet har den ordningen sedan stått sig och idag är IFK stadens solklart största klubb oavsett sport.
Sleipner i division 2.
100 år (och en vecka om vi ska vara petiga) efter den historiska första allsvenska matchen där Evert Blomgren inledde målskyttet för Sleipner möts Eskilstuna och Sleipner igen och på något sätt är det ändå intressant att det är möjligt att spela just den matchen – att lagen är i samma serie (Vi sänder den här).
Låt vara att det inte är allsvenskan längre. Det lär bli en känsla av historiens vingslag på lördag i Eskilstuna.
Allsvenskan som serie känns starkare än någonsin. Och då snackar jag inte sportslig nivå i första hand. Europas 27:e bästa liga är en bra bit efter de största och starkaste ligorna men den har något annat som gör den till vad den är. Stämningen, intresset och publiktillströmningen de senaste åren är på högre nivå än det sportsliga och det är något spelare ofta lyfter fram som en faktor till varför man ändå vill spela i Sverige. Varför många återvänder.
Det är inte nog så viktigt.
För min del har allsvenskan varit serien jag följt sedan barnsben. Först som överdrivet fotbollsintresserad ung grabb, därefter som ett yrke i en oändligt massa år. Jag har inte en susning om hur många matcher jag bevakat och sett men det är tresiffrigt såklart minst.
Jag har sett mål, ilska, tårar, glädje och allt däremellan.
Sällan lämnat en arena helt oberörd.
Jag har funderat på om det går att göra en lista över de matcher jag minns bäst och mest, men det är svårt. Men om jag ändå ska försöka – och det här är inte de bästa matcherna jag sett utan mer de som etsat sig fast i minnet. Av helt olika skäl.
151031 Norrköping firar sitt SM-guldet efter fotbollsmatchen i Allsvenskan mellan Malmö FF och Norrköping den 31 oktober 2015 i Malmö.
Foto: Josefine Loftenius / BILDBYRÅN / Cop 111
Malmö FF-IFK Norrköping 0–2
31 oktober 2015
Det är svårt att inte ha med den här såklart. Enda gången jag sett ett lag från Norrköping vinna SM-guldet i den största sporten på plats. Det mesta har redan skrivits både om den här säsongen och den här dagen, men kraften i det stöd som så många Norrköpingsbor gav på plats är nog det som etsat sig fast mest.
Hur så många slöt upp.
Och vann.
Gif Sundsvall-IFK Norrköping 1–1
2 november 2002
Det var en svinkall eftermiddag i norr. IFK hade kniven mot strupen och behövde vinna för att inte misslyckandet skulle fullbordas.
Jojje Karathanasis sköt i stolpen, ett skott som – om det hade gått in – hade räckt för att slippa direkt nedflyttning men så blev det inte. Patrik Jönssons tårar efteråt har etsat sig kvar.
Det här var början till den långa period av ökenvandring i superettan.
Ulf Ottosson (till vänster) deppar tillsammans med övriga IFK-laget efter en allsvensk match 1996.
Degerfors–IFK Norrköping 3–1
29 juni 1996
Min första allsvenska match på en pressläktare. Ulf Ottosson hade precis lämnat kommit tillbaka till Sverige från proffslivet – men inte till Degerfors utan IFK. Det var speciellt när Ottosson var tillbaka på Stora Valla igen och publiken lät honom höra en del.
Han hoppade även in i den andra halvleken men gjorde inga stora avtryck.
Och Degerfors vann, vilket gjorde att fokus till slut hamnade på ganska mycket annat än den återvändande sonen.