IFK:s sittande ordförande Sakarias Mårdh.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Nya tider. Eller nåja, IFK Norrköping är på väg mot nya tider i alla fall.
Precis som hela den här vintern är det där någonstans som min känsla befinner sig. Jag tror faktiskt att anledningen till att det är ganska lugnt och harmoniskt inombords är ganska simpel, om än svåruppnådd. Att det framstår som att det mesta faktiskt görs helt rätt just nu.
Tänk att man faktiskt skulle få gå runt och känna sig trygg med tangentens riktning. Kalla mig pessimist, men hade ni frågat mig i höstas hade jag inte sett det komma. Om just de som föreslås som ny ordförande och styrelse är rätt personer – det får vara upp till andra att avgöra. Jag bara noterar att det känns dags att testa nytt blod, att det i min mage känns rätt med nytt styre och att namnen som föreslås inte orsakar ont i magen.
Det är väl just den där avsaknaden av "ont i magen" som sticker ut här och nu. Och det är väl i sig talande för hur de senaste åren varit som supporter i Snokasammanhang. På årsmötena har man väl känt mer "jaha, det här gänget ska fortsätta, nu får de ta och få ordning på det här".
Inför cuppremiärerna har min magkänsla de senaste åren varit "aj, aj, aj – visst är vi inte redo?". Och vi har ju inte heller varit det.
2022 började vi med ett krampaktigt kryss mot Öster. 2023 började vi förvisso med att, återigen väldigt krampaktigt, slå Gais. Men följde upp det med ett väldigt skakigt kryss hemma mot Utsikten. Och förra året minns ni säkert krysset mot Brage, där Traustason drog på sig ett rött kort som lök på laxen. Men i år känns det spännande och kul.
Jag ser fram emot helgens match mot Karlberg med hunger i blicken. Jag vill se unga spelare som Åke Andersson eller Noel Sernelius få speltid. Jag vill se IFK spela offensiv och kul Martin Falk-fotboll. Jag vill se IFK, ganska enkelt, slå division ett-gänget Karlberg. Och det är nog ungefär med den känslan som jag också tog emot valberedningens förslag.
Jag vill se nytt. Jag är klar med Sakarias Mårdh, Jonas Lind och Patrik Jönsson. Tack för att ni slet och försökte, men efter fyra år är det nog dags för ett nytt styre. Och jag ser fram emot året med spänning. Vad har Martin Gyllix och övriga för planer? Hur ska de lösa vår evigt stillastående marknad? Vilken är planen för driftsunderskottet? Planerings-, strategi- och strukturpepp – det känns nördigt, ovanligt i mitt liv, men härligt att faktiskt få känna det.
Misstolka inte den här krönikan, det är inte som att det inte finns någon oro alls i mig. För att ta ett konkret exempel så har denna fina vecka svärtats ner av ryktena om Arnór Sigurdsson och Linus Wahlqvist till andra klubbar. Bara den tanken får mig att vilja gråta, skrika och spy rätt ut.
Men att sådana rykten kommer ut i medierna betyder väl antagligen ingenting. Intellektuellt förstår jag såklart att Jens Gustafsson och Häcken vill ha Linus Wahlqvist, men han kommer givetvis inte att gå dit. Anledningen att jag ens får en klump i magen av det ryktet är ju att de senaste årens ständiga allt-går-så-dåligt-som-det-absolut-kan-tillvaro har gjort mig allmänt livrädd för fotboll.
Jens Gustafsson har tagit över Häcken, och den förre IFK-managern sägs vara ute efter Linus Wahlqvist Egnell.
Så det är på något sätt där jag vill landa. Att i allt som faktiskt är på riktigt, och inte bara supporter-PTSD, så görs det väl just nu väldigt mycket rätt?
Vinn nu mot Karlberg och låt mig behålla den känslan sportsligt. Men framförallt – gör ett bra jobb på styrelsenivå och låt mig må ännu bättre nästa februari.
För nu är jag klar med den mörka eran mellan 2021 och 2024.