Arnór Sigurdsson var en favorit framför Curva Nordahl. Nu blir han bara en i raden av spelare som passerat, skriver krönikören Marcus Thapper.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Alla kanske inte känner till historien, men under jobbiga krisår insåg vi plötsligt att Arnór Sigurdsson älskade oss på samma sätt som vi älskade honom. Han kom till oss som tonåring, slog igenom och lämnade för CSKA Moskva 2018. Då hann man börja tycka om honom, men såg inte honom som en av oss. Han var en fin talang som hade passerat. Gott så. När han sommaren 2022 sedan valde att nobba Djurgården för att rädda IFK från superettan var det något av en chock. Det var oväntat att en så bra spelare ville komma hit, men framför allt hur han pratade om oss.
Supportrarna, laget och staden.
Andra svenska klubbar skulle aldrig kunna vara aktuella. Hans relation med IFK Norrköping var något unikt.
Jag blev så lycklig av det där. Tog honom till mig på ett sätt som jag i princip aldrig gör med spelare utifrån. Visst, det har funnits Andreas Johansson, Daniel Sjölund, Stefan Thordarson – men många fler än så är det inte. Det var så vackert att få en till.
– Jag har alltid sagt att det här är hemma och här trivs jag som bäst. Om jag någon gång kommer tillbaka till Sverige så kommer jag hit, sade han till NT för mindre än två år sedan.
Han och Isak Bergmann Johannesson hade snackat om att "komma hem" ihop. Han fortsatte besöka oss och få Curvans kärlek så sent som i höstas.
En del är känslorna som supporter, när en av de få man trott på sviker. Att IFK hamnat här, där en som vi trodde var vår väljer Malmö FF, är en annan. En tredje är Arnór Sigurdssons val att gå från att kunna bli en legend till att bara bli en parentes hos flera klubbar.
På många sätt behöver man kanske inte gråta över detta. Det kan ju vara så att vår nya satsning med Magni Fannberg, Martin Falk, våra ungdomar och ett nytt styre blir svinbra. Kanske kan det här bli en brytpunkt där vi släpper det gamla och börjar bygga nya legendarer, nya storheter och nya minnen? Jag hoppas det. Och vem vet, eventuellt är det över några års tid bättre att spela Axel Brönner, Noel Sernelius, Isak Andri Sigurgeirsson eller Åke Andersson i stället för att plocka hem en ytter som blir 26.
Utöver det har vi säkert inte råd. Arnór Sigurdsson vill dessutom maximera sin karriär. Jag förstår alla argument.
Men jag kan inte rå för att det gör ont.
Att något faktiskt gick sönder i mig. Mina känslor som supporter går inte ihop med att tänka rationellt. Inte alltid.
När det nu blir pengar och coola matcher i Malmö för honom känns det bara... tomt. Som att en liten del av ens fotboll dör, för att man påminns om att den inte är på riktigt. Att man inte ska tillåta sig få känslor i den moderna fotbollen. För nu betyder ju rent krasst allt det positiva vi kände ingenting.
Han skulle ju bli odödlig, en sån man berättar om för barnbarnen. Nu är Arnor Sigurdsson bara en spelare som gjort 50 matcher för Snoka och valde Malmö. Det värsta kommer inte vara att se honom åka runt med andra rika snubbar i himmelsblått och torska mot belgiska lag, det värsta är att han påminner en om att fotbollen fungerar såhär.
Jag hatar det så förbannat, för han var verkligen någonting för mig. Och nu blir han i stället för någon slags ”chosen one” ingenting. Kvar finns några få: "Totte" Nyman, Linus Wahlqvist och ett gäng till. Men en av få försvann och i några dagar får fotbollen för mig vara en lite, lite mörkare plats.
Lycka till Arnór, Malmö var ett rimligt val för dig som fotbollsspelare. Men vår relation slutar här.