Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det är nog så att detta eventuellt är enda delen av året där jag brukar lyckas släppa fotbollen. Någonstans från 23:e december till nyår. Jul följt av fest. Eller, ja, släppa är väl att ta i. Men för att vara så maniskt besatt som man är så är det ändå lugnt, trots att jag såklart trillar dit ibland.
Till exempel är det rätt kört direkt när jag kommer hem till familjen. Man hinner inte ens säga hej innan pappa är inne i någon utläggning om Snoka. Kan vara positivt, negativt, neutralt, egentligen vad som helst. De givna replikerna, som "Usch vad dålig *spelare X* är", "Nästa år kan bli rätt fint" eller "Ska Fransson komma hem nu eller ska han fortsätta vara på någon semester?" är givetvis med. Men har han inga sådana kan det vara lite allt möjligt. Typ att han helt plötsligt utbrister: "Ranko Djordjic var ändå riktigt fin".
Sedan kommer ju julafton, och då får jag alltid ett förnyat årskort av honom. Det är klart man trillar dit då. Snackar lite drömvärvningar, vilka dårar som måste försvinna eller hur vi egentligen borde bygga laget för att uppnå fornstora dagar (numera topp åtta).
Därefter åker vi ner till Skåne, jag och min fru, för att fira jul med hennes sida. Eller, ja, det är ju inte bara vi, även hunden – som heter Stefan Thordarson – följer med. När folk utanför vår bubbla får höra namnet frågar de alltid varför han heter så. Då får jag tillfälle att berätta anekdoten om när han 2007 tog rött kort, tog av sig skorna, satte sig ned på planen och vägrade lämna. Så den har jag väl berättat kanske ... 22 gånger även denna julledighet. Och fruns släkt följer inte fotboll så noga. Det föranleder ju möjligheten för mig att dra alla historier jag sitter på om matcher, resor och allt det härliga man älskar att drömma sig bort till.
Så det blir faktiskt rätt mycket fotbollssnack där nere.
Vi drog därifrån för en vecka i en stuga över nyår med vänner. Med oss: min isländska kompis Ingolfur. Om jag berättat dag ut och dag in om gamla isländska spelare, nya isländska spelare och min relation till spelarna från IA? Jodå.
Summa summarum: perioden där man äntligen fått tänka på annat har inneburit kanske tolv-tretton timmars prat om IFK Norrköping varje dag. Och kanske får man bara förlika sig med att det är så man är? Jag kanske inte bryr mig om något annat?
Just i dag, när jag skriver den här texten, låtsades jag till exempel "gå och vila" medan de andra kollade På Spåret. I själva verket spelade jag ett fotbollsspel som heter Football Manager där jag tagit IFK Norrköping till Champions League medan jag lyssnade om (för tredje gången) på NT:s podcast Studio Peking där klubbens unga analytiker blir intervjuad.
Men känner ni det inte också nu?
Det är nytt år. Snart drar det i gång och vi ses där i cupen. Sedan är det vår och i mina fantasier är ju 2025 året där grejerna börjar sitta med Martin Falk och vi är fler på både hemma- och bortaläktarna. Så, strunt i julen nu. Köp årskort, påminn dina nära och kära om hur otroligt härligt vi haft det genom åren (börja alltid med Thordarson så blir alla på gott humör) och så ses vi snart på läktarna igen.
Gott Nytt Snoka-år!
För övrigt anser jag att Noel Sernelius, Axel Brönner och Åke Anderssons kontrakt bör förlängas.