"Skärp er på plan, på läktaren och på stan. Gå på match. För vi måste lösa detta. Nu", skriver Marcus Thapper.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det finns säkert ännu jobbigare insikter i livet än de som är fotbollskopplade. Men inte för mig. Inte här och nu.
Det är den första punkten som gör matcher som den mot IFK Göteborg så förödande för mig. De ger en påminnelse om hur mycket jag faktiskt bryr mig. Jag kom hem till min fru som jag inte träffat på fem dagar för att hon har varit på konferens – och förmådde inte ens att le. Eller fråga hur det var. Eller ens prata.
För att IFK är så jäkla dåligt.
Och framför allt för att man känner sig så lurad.
Jag trodde på allt som fanns där i somras. Ett bättre försvarsspel, ett lag som krigade för varandra och ett lag som relativt enkelt skulle kunna se till att säkra nytt kontrakt. Jag trodde på de fyra raka segrarna. Inte att vi skulle fortsätta vinna varje match, men att vi hade hittat en grundnivå. En nivå där till exempel en vecka av matcher mot Halmstad, Sirius och IFK Göteborg skulle ge poäng. Tji fick jag.
Matchen mot Sirius hade vissa skrämmande tecken. När domaren missade att vi faktiskt gjorde mål reagerade spelarna med uppgivenhet, blev ledsna och tappade matchen. Ett brutet lag med ett brutet självförtroende. Trots underläge fanns liksom inget försök. Ingen desperation, ingen forcering. Detta kryddat med en lagkapten i Arnór Traustason som mest gick runt och gestikulerade mot lagkamrater. Visst, vi började försöka runt minut 90 och fick något jätteläge på övertid. Men det är för sent. När vi befinner oss i en brinnande bottenstrid hade man gärna sett vilja innan dess, känner jag.
Sedan väntade den ödesdigra matchen i söndags. Mot ett Blåvitt som, alldeles nyss, var ett av få lag som faktiskt hade haft ett jobbigare år än vi. Ingenting har klaffat. Spelet har varit styltigt, nyckelspelare konstant skadade och Blåvitt hade inför förra veckan vunnit en av tolv matcher med nye tränaren Stefan Billborn. Sedan kom deras minivändning inför vårt möte, med en derbyseger mot Gais. Men derbyn är derbyn – och den här svaga upplagan av IFK Göteborg hade inte vunnit två matcher i rad på över ett år.
Så visst fanns läge för Peking att studsa tillbaka. Ett gyllene sådant till och med. Och i inledningen kändes det så. När matchen drog i gång var det ett hemmalag som skapade småchanser, hade boll och försökte.
Men så kom 0–1 – och då dog IFK.
Varenda spelare skulle springa och bråka med domaren för att vi släppte in mål (oklart varför), men efter det var vi inte ett lag som krigade för vår överlevnad.
Marcus Thapper.
Jag såg inte längre ett lag som försökte. Jag såg ett gäng som var ledsna. Det var synd om oss. Och även på läktaren började folk snacka om det bortdömda målet mot Halmstad och det missade målet mot Sirius och hur allt var emot oss.
Jag ville bara vråla "SKIT I DET NU!". Rycka tag i gubben som stod bakom mig på Curva Nordahl, skaka honom och väsa "sjung i stället" med hotfull ton. Men jag gjorde det inte.
Jag suckade. Jag var ledsen. Orkade knappt reagera när IFK Göteborg gjorde 0–2, när vår kapten återigen sprang runt och skällde på sina lagkamrater och när vårt lag såg ut som om man hade sålt smöret och Gustav Svensson stulit pengarna.
Och vet ni vad?
Om vi inte åtminstone börjar kämpa tar vi inte en poäng till i år. Och då kanske vi får ses på Curva Nordahl med den förbannade "Återtåget"-banderollen 2025 och jag vill inte det. Jag vägrar. Så skärp er på plan, på läktaren och på stan. Gå på match.
För vi måste lösa detta. Nu.