Det är Aftonbladet som har gjort en lång intervju med Jordan Larsson, som lämnade IFK Norrköping i somras för en proffskarriär hos Spartak Moskva i ryska ligan.
22-åringen kom till IFK inför säsongen 2018, från en tuff tid i holländska Nijmegen där det blev skralt med speltid. Även starten i Norrköping var tung för Jordan, som inte fick det att lossna. Han trodde det skulle vara enklare än det visade sig vara att lyckas i allsvenskan.
– Jag lade förstås ner jobbet, det gör jag alltid, men min mentalitet var typ: ”Nu ska jag göra så, och sen så – och så studsa ut i Europa igen”. Jag märkte snabbt att det inte var så lätt. Allsvenskan är en bra serie. 2018 var ett tufft år, men jag lärde mig samtidigt hur man ska hantera det. 2019 lossnade det, säger han i artikeln.
Visst gjorde det. Elva mål på 16 matcher hann det bli från anfallaren innan han lämnade IFK i början av augusti.
– Det var så skönt. Man är i the zone. Allt flyter bara på. Avsluten...man klipper bara till bollen och tänker inte efter. Man sätter dit skotten. Jag har jobbat hårt för att komma i den fasen, men nu kan jag köra utan att tänka. Samtidigt fanns det andra förklaringar också. Jag kände ett förtroende från Jens Gustafsson (IFK:s manager) som jag kanske inte kände 2018. Då växer du. Då blir man starkare och självförtroendet blir bättre. Det är svårt att spela när man känner att Jens eller lagkamraterna inte riktigt litar på dig. Då kan man inte prestera, säger Jordan.
Han har haft en lyckad start även i sin ryska klubb med bland annat fyra mål under hösten.
– Jag har börjat hyfsat i Ryssland. Spartak tog in en ny sportchef som satsar aktivt på unga spelare. Utveckla och sen sälja vidare. Tidigare har det mer varit att äldre spelare kommer dit för att få de sista cashen. Nu satsar de ungt och det är skönt att man får växa in i det utan press om att vara en bärande spelare direkt. Jag får tid på mig.
Vill du stanna länge i Ryssland?
– De köpte mig för att jag ska lyckas och sen säljas. Det är min ambition också. Ryska ligan är bra men min ambition är inte att stanna där hela livet. Jag vill attrahera klubbar från de största ligorna.
Vilka?
– La Liga lockar mycket. Det skulle passa mig bra, tror jag. Jag tittar mycket på spansk fotboll och Barcelona är favoritlaget. De försöker få hela laget delaktiga i spelet, bollen går snabbt mellan spelarna och spelet är fort. Det är en dröm jag har, La Liga. Sen vore förstås Premier League något extra också. Men man ska inte drömma sig bort för mycket.
Jordan berättar även att han ännu jämförs med sin välkände pappa, Henrik Larsson.
– Jag måste nog vinna Champions League för att jag ska vara Jordan Larsson och inte Henrik Larssons son, säger han och skrattar.
– Pressen har varit hårdare på mig eftersom jag heter Larsson i efternamn. Eftersom min pappa var den han var. Många sa att jag fick spela bara för att jag var Henkes son. När jag var ung i allsvenskan jämförde många mig med hur han var som allra bäst. När jag var liten var det jobbigt. Jag tyckte att jag var bra, men jag tog åt mig när folk pratade om mig. Sen lärde jag mig använda det som tändvätska. Nu när jag blivit äldre så berör inte snacket mig alls. Det kliar inte mig någonstans. Det är tändvätska och drivkraft.
En gemensam nämnare för far och son är Helsingborgs IF, med både glada och dystra historier. 2016 stormades Olympia efter att HIF åkt ur allsvenskan och Henrik Larsson fick försvara sin son från huliganer. 2019 tog Larsson återigen över tränarjobbet men hoppade av efter hot från supportrar.
– Jag har alltid tyckt att det där har med ett fåtal idioter att göra, inte med själva klubben. Alla supportrar tycker inte som idioterna. Det finns också mycket kärlek och klubben gjorde mycket för att hjälpa mig (efter 2016). Jag fick min allsvenska chans i HIF och är från staden. Klart att det som hände var bittert men det förändrar inte mina känslor för klubben.
Nu är han med landslaget på klassiska januariturnén i Qatar.
– Det känns jättekul. Det är en signal om att han (Janne Andersson) gillar det jag gör. Spartak ville också ge mig chansen att visa upp mig med tanke på att det är EM i sommar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville vara med. Självklart vill jag det. Det är ett mål, men man ska komma ihåg att det finns en bra trupp som tillsammans tagit landslaget till EM och som spelat länge ihop. Det blir svårt att slå sig in men inget är omöjligt. Jag skulle bli extremt stolt om jag fick representera Sverige i ett stort mästerskap. Det är den största scenen och en dröm skulle gå i uppfyllelse.