LÄS OCKSÅ: Åslund: "Jag var en väldigt bra affär för IFK"
När vi bokade in träffen frågade vi hur långt det var från Borlänge station till Domnarsvallen. Det var gångavstånd.
– Men jag kommer och hämtar dig, inga problem, sa Klebér Saarenpää som är en ytterst sympatisk och trevlig person.
I hans bil åker vi sträckan till IK Brages klassiska hemmaplan. Här ska Saarenpää basa över Brage när klubben i år är tillbaka i superettan efter ett par år i division 1.
– Superettan är minimum vad folket kräver här. Helst ska vi vara i allsvenskan så klart. Men vi får ta det steg för steg, säger Klebér innan vi slår oss ned i hans kontor i Domnarsvallens kansli.
42 år har han hunnit bli, den forne mittbacken. Efter år av enorma skadebekymmer lade han definitivt skorna på hyllan 2008. Men faktum är att hans karriär "dog" tidigare än så, enligt Saarenpää själv.
Dit kommer vi senare i texten.
Låt oss börja där allt tog fart på allvar – i IFK Norrköping.
1997 klev Klebér Saarenpää ut på dåvarande Idrottsparken som IFK-spelare för första gången. Han tog klivet till "Peking" från ett Djurgårdens IF som hade trillat ur högsta serien.
– Tommy Wisell (IFK:s klubbdirektör, reds anm.) hörde av sig och det fanns ett intresse från Norrköpings sida, säger Klebér och lägger till:
– Det kändes rätt. Och det var tur också. För IFK var den enda klubben som hörde av sig till mig. Det var ett ganska tidigt skede, så det var klart med IFK innan det ens var aktuellt med något annat.
– Jag ville bort från Djurgården redan under sommaren. Det hade varit struligt där och jag var inte helt prioriterad som spelare heller. Det var rörigt i hela föreningen. Sista tiden pendlade jag till Stockholm från Uppsala eftersom jag inte hade någon bostad.
Saarenpää var inte helt ordinarie hos "Järnkaminerna", totalt gjorde han runt 20 matcher för DIF 1996. Att han skrev på för IFK Norrköping ångrar han inte ett smack, där hade han fyra fina år.
– I den åldern jag var i var det nog bra att komma till en mindre stad än Stockholm med lugnare miljö. I Stockholm erbjuds det mycket runt omkring som kan vara störningsmoment om man inte är hundra procent fokuserad. Det är en viss fördel med en mindre stad där det är närmare till kärnan, till klubben och till lagkamraterna, säger Klebér som klev in med en ödmjuk attityd i IFK Norrköping:
– Jag tog absolut ingenting för givet. Jag var inte där i karriären kvalitetsmässigt för att förvänta mig en startplats. Det var bara att ta på sig krigarhjälmen och bevisa att man skulle ha en startplats och sedan var frågan hur lång tid det skulle ta.
– Sulo Vaattovaara var en duktig spelare. Och han var definitivt pappan i laget med bra karaktär och rutin. Men man visste att han var på väg att avsluta sin karriär vilket skulle öppna upp en plats tids nog.
Klebér Saarenpää skulle få sin chans i startelvan. Nyckeln blev ett lyckat inhopp där han även gjorde mål. Efter det var han mer eller mindre bofast från start.
– Om jag inte minns fel så petade jag faktiskt "Sulan". Hur han tog det? Det vet jag inte, men han var en så klok herre, så han förstod säkert det. Du får fråga honom, säger Kléber och skrattar.
Under tre av åren i IFK Norrköping var dessutom Klebér Saarenpää lagkapten.
– En otrolig ära, inte minst för att jag var så pass ung då. Det är nånting som har följt mig i karriären. Sättet att vara på i träning och i en grupp har varit naturligt för mig, säger han och lutar sig framåt i sin kontorsstol.
"Peking" var ett mittenlag alla säsonger då Saarenpää var där. Den bästa placeringen var en femteplats 1998, bakom Helsingborg, AIK, Halmstad och Örgryte.
– Jag tycker att vi fick ut max med tanke på förutsättningarna. Vi hade ett ungt gäng där många spelare peakade längre fram i sina karriärer. Vi hade ingen riktig press på oss som det kan vara i andra klubbar.
Hur upplevde du draget kring IFK under dina år?
– Jag tycker det var bra. Jag hade hört de gamla skrönorna om gnälläktaren som alltid tyckte det var bättre förr. Jag hade en jättebra tid i IFK.
Saarenpääs starka insatser gjorde att han, som alla unga spelare, började drömma om spel utomlands. Efter att hans inledande treårskontrakt gått ut hade han ett läge att flytta på sig. Han valde dock att skriva på för en fjärde och sista säsong.
Låter det osannolikt att Klebér var nära att skriva på för en klubb som ska spela kvartsfinal i Champions League i vår efter att ha slagit ut Manchester United?
Det är inget annat än sanningen.
– Jag kände att det var dags att röra på sig efter tredje året. Men ingenting bra dök upp, säger Saarenpää.
– Jag vet att Sevilla var intresserat. Klubben låg dock i andraligan i Spanien då. Jag fick ett kontraktsförslag i Deutsche Mark-valuta. Sen hörde jag inget mer, så antagligen begärde IFK för mycket pengar för mig.
– I efterhand hade det varit en fantastisk resa att vara med på.
Klebér Saarenpää tar en klunk kaffe. Förutom matchtröjor på väggarna finns det även en whiteboard med diverse riktlinjer över hur träningsveckan ska se ut. Klebér stortrivs som tränare. Under IFK-tränaren tränades han mestadels av den förre förbundskaptenen Olle Nordin, och i början av engelsmannen Colin Toal.
– Olle Nordin gillade jag. Han var väldigt strukturerad och rak i vad han ville. I dag finns helt andra resurser för oss tränare, säger Klebér.
– Jag har stor respekt för Colin. Han hade sin spelidé och filosofi som han körde stenhårt på och inte vek på en tum. Det kostade honom jobbet. Man all heder till hans integritet och tro.
Hade du någon tränare som du har inspirerats extra av inför din nuvarande gärning?
– Jag har haft många bra tränare på olika sätt. Jag tar med mig tio procent från alla och försöker få ihop något bra av det. Det finns bra fragment från allas tankar och övningar.
Totalt elva landskamper, av alla dess slag, hann Klebér Saarenpää med att spela. Han poängterar leende en sak:
– Jag är obesegrad med landslaget.
Debuten i truppen skedde 1998 mot Estland, då han satt på bänken och förbundskaptenen hette Tommy Svensson. Ett återbud gjorde att Klebér kallades upp från U21-landslaget som hade samling samtidigt.
– Jag var en parvel som fick vara med de stora grabbarna. Jag minns att jag bodde med Kennet Andersson. Vi tränade på Karlberg, det var Schwarz, Thern, Dahlin och det tunga gardet, säger Saarenpää som beskriver det vidare som en häftig upplevelse.
Än häftigare skulle det bli – minst sagt.
Vi minns alla när Sverige kvalade in till VM 2002 efter en bragdartad vänding borta mot Turkiet i Istanbul. Sverige vände 0–1 till 2–1 efter sena mål av Henrik Larsson och Andreas Andersson.
En av svensk landslagsfotbolls mest klassiska bataljer.
Mitt i den turkiska häxkitteln befann sig Klebér Saarenpää som bildade mittbackspar med Patrik Andersson. Något som framstod som en utopi bara när truppen togs ut.
– Jag var i Ålborg då och hade skadeproblem. Om jag inte missminner mig så var jag inte ens kallad till samlingen med landslaget. Men sen blev det återigen något återbud som gjorde att Tommy Söderberg ringde och ville ha med mig i truppen. Jag hade tränat typ en dryg vecka och var inte alls redo för match. Från att ha varit reserv så fick jag starta mot Turkiet, berättar Klebér och får något drömskt i blicken.
Hur var känslan när du fick reda på att du skulle starta?
– Jaha. Nu är det bara att fokusera (skratt).
Och hur var det att spela matchen?
– Du har en sån extrem koncentration på extremt små detaljer. Vill du nå den högsta nivån så måste du nå en intensitet i ditt spel där du inte andas och slappnar av i spelets skeenden. När du tar dig till en landskamp blir det extremt, speciellt eftersom jag inte var på topp fysiskt. Jag kommer ihåg när vi låg under. Då flyttade vi upp vänsterbacken, så jag som vänster innerback fick täcka hela den sidan. Det var en liten mardröm för jag var färdig. Som tur var utsattes jag inte för alltför många dueller.
Efter slutsignalen i Turkiet var Klebér allt annat än redo för mer fysisk aktivitet.
– Jag var så dränerad att jag knappt kommer ihåg nånting. Det blev nästan en blackout.
Hur var trycket på arenan med de turkiska fansen som brukar bjuda upp till dans?
– Vi var så bra förberedda. Även taktiskt. Turkiets storstjärna Hakan Sükür var bra, men ganska förutsägbar i sitt löpmönster vilket gjorde det behagligt för oss mittbackar. När vi gjorde målen blev det knäpptyst på hela arenan.
Är den matchen ditt härligaste minne från karriären?
– Härligaste vet jag inte. Det är liksom en utomkroppsupplevelse. Nu efteråt är det fantastiskt att tänka tillbaka på det. Men där och då var jag inne i en bubbla. Känslomässigt finns det många stunder i IFK Norrköping och andra klubbar med känslostormar där man lyckats göra något bra efter att ha jobbat ihop en längre tid.
Fighten i Istanbul blev dessvärre också Klebér Saarenpääs sista landskamp. Skadorna gjorde vidare spel i blågult omöjligt.
Redan i IFK Norrköping hade Klebér vissa skadebekymmer, men det var i hans första utlandsklubb, danska Ålborg, som det började bli svårhanterligt.
När han skrev för Ålborg var det optimism och framtidstro som genomsyrade mittbacken med rötter i Finland och Guinea.
– Jag behövde komma bort från mig bekvämlighetszon som jag hade i Norrköping. Jag behövde utmana mig själv på nytt för att växa ytterligare som spelare. Hade jag varit kvar så hade jag förstört för mig själv. Jag beundrar spelare som Totti som kan vara i samma miljö så länge och ha kvar drivet, säger Klebér.
– Danska ligan blev ett lagom steg. Det fanns inget annat för mig längre ut på kontinenten. Där blev det ganska tydligt att som mittback och 179 centimeter lång, så faller man bort ganska snabbt. Konkurrensen är stentuff.
Drömmar fanns emellertid att nå en riktigt stor liga på sikt.
– Jag skrev ett treårskontrakt med Ålborg. Tanken var att vara där ett, max två år, och sedan vidare. Det var klubben och jag överens om. För det fanns intresse från Tyskland tidigare som inte blev konkret.
Ålborg blev ingen brygga mot större klubbar. Det blev en början på slutet.
– Jag hade lite smått och gott i Norrköping också. Ljumskar och hälsena bland annat, säger Klebér innan han tar vid:
– Den stora grejen var att jag hade smärta i mitt smalben. Det hade jag redan under det sista året i Norrköping. Vi röntgade faktiskt det då, men hittade inga fel. Det smalbenet röntgade jag sen igen i slutet av första året i Danmark, och då såg man att jag hade en spricka i mitt smalben.
– När jag gick tillbaka till plåtarna från Norrköping så såg man början. Så jag hade spelat med den där i nästan två års tid. Vilket gjorde att jag hade jäkligt ont och tvingades stå över vissa träningar.
Blev du besviken på hur det sköttes i Norrköping med facit i hand?
– Det är mer i efterhand att det känns tråkigt att jag kunde ha stoppat det tidigare. Jag hade flera olika behandlingar, framför allt under Ålborg-tiden. Jag gipsade benet och vilade x antal veckor, fick stötvågsbehandlingar där jag gick in och krossade ben runt omkring för att påskynda processen. Ingenting hjälpte. Samtidigt: Henrik Larsson drog sitt ben i Feyenoord. Han hade samma skada som jag, en stressfraktur. Så egentligen hade jag tur att benet inte bröts.
Det elaka smalbenet grusade alla förhoppningar om en eventuell VM-plats 2002.
– Jag hade så sjukt ont när jag i vissa träningar fick en boll på smalbenet. Jag hade förhoppningar om att kunna spela VM och sen göra en operation efter det. Men det gick inte, smärtan var för stor, minns Klebér.
Det måste ha varit tungt att inte kunna få en ärlig chans att spela ett VM som är många spelares stora dröm?
– Jag var i den klassiska fotbollsbubblan. Jag var bestämd över att göra operationen. Glöm VM, punkt slut och sen gå vidare. För mig var det inte jobbigt att se VM. Jag hade redan gått förbi det. Det är väl naiviteten och beslutsamheten som skyddar en. Jag gillar inte att älta saker, har jag väl bestämt mig för något så släpper jag allt annat. På gott och ont.
Efter operationen, som innebar att en metallstav placerades i benmärgen, väntade en lång rehabilitering. Ett och ett halvt år efter att narkosen hade släppt var Klebér i gång ordentligt igen.
Då kom nästa tunga smäll – och den förstörde karriären på elitnivå.
– Vi hade en cupmatch med Ålborg. Jag skulle starta eller få hoppa in. Tre dagar innan den matchen drog jag korsbandet. Då var det tack och god natt igen.
Otroligt frustrerande och jobbigt?
– Där "dog" jag. Jag skulle ha Danmark som en språngbräda, skulle bara vidare. I den perioden sprack min fotbollsbubbla, vilket var den värsta tiden för mig. Jag landade verkligen på botten.
Mitt i sorgen över att karriären kunde vara slut fann dock Klebér Saarenpää glädje och kraft i vardagen.
– Tidigare var det bara fotboll i mitt liv, hundra procent. Där började jag värdesätta andra saker, andra värden i livet; min familj och tankarna på hur mitt liv skulle se ut efter karriären som spelare. Det tänkte jag inte en sekund på innan. Det har sina fördelar i och med att en tränare får en väldigt dedikerad fotbollsspelare. Samtidigt är man jäkligt skör också, för livet är större än så. En balans i livet utanför är viktigt.
Klebér berättar att han efter den skadan slutade med fotboll rent mentalt. Han flyttade hem till Uppsala och började träna med Sirius. Därefter blev det några strömatcher i den klubben, samt Hammarby och danska klubben Vejle innan han definitivt lade skorna på hyllan.
– Mot slutet av Sirus-tiden, framåt sommaren 2005, kände jag att kroppen började respondera lite grann. Jag sökte mig till en högre nivå. Var jag redo för det? Nej. Men jag hade turen och möjligheten att komma till Hammarby.
Under vintern mellan 2007 och 2008 var Klebér i god form.
– Min kropp höll ändå inte för den belastningen som det är på elitnivå. Jag minns ett löptest inför 2008. Då gick den sista broskbiten i menisken och då var det slut på riktigt för mig.
Hade du fått upp något litet hopp om att kunna spela för fullt igen?
– Ett minihopp kanske. Men jag visste att det var på lånad tid. Mentalt hade jag redan slutat. Det var en övergång för mig som gjorde det lättare när det väl var helt över. Jag fortsatte för att fotboll är så roligt och jag uppskattade verkligen de stunderna där jag kunde spela på slutet.
Saarenpää vill inte påstå att hans skadehelvete enbart berott på otur.
– Till viss del, ja. Det fanns dock utrymme för att maximera min fysiska kapacitet i att ta hand om kroppen och det började i Norrköping. Jag kunde inte ha tränat hårdare, men jag kunde ha tränat smartare, säger han.
Med din historik så misstänker jag att du betonar vikten av att träna smart för dina spelare i dag?
– Jag är väldigt mån om spelarna. Det kan tyckas som löjliga detaljer i vissa övningar, men det är ofta de momenten i träningarna som avgör om en karriär tar fart eller inte.
När vi träffar Klebér Saarenpää ligger ett kompakt snötäcke över Domnarsvallen. Det återstår att se om den behöver skottas bort till hemmapremiären av superettan för Brages del.
Klebér ser i alla fall fram emot sin uppgift i Brage där målet först och främst är att etablera Borlängeklubben i landets näst högsta serie. Han har nått en bra bit sedan första tränaruppdraget 2009, då han basade över Hammarbys P15-lag.
– Jag är glad att jag började på den nivån. Jag hade mycket att lära och fick en perfekt start.
Tänkte du att du skulle bli tränare när du var aktiv som spelare?
– Mot slutet av karriären var jag klar över det. Innan bubblan sprack: inte en chans att jag skulle bli tränare. Jag tänkte att jag skulle göra något helt annat än fotboll efter spelarkarriären. Innan bubblan hade jag ganska god spelförståelse. Efter bubblan blev jag mer analytisk, tidigare var det bara tuta och köra och gå vidare snabbt efter varje match.
Vi rundar av samtalet med att komma tillbaka in på IFK-spåret. På frågan om vilken medspelare som var bäst i IFK Norrköping svarar Klebér så här:
– Det är svårt. Vi hade kanske inte riktigt någon som stack ut, utan vi var stark som enhet. Vi hade många olika spelstilar som passade bra ihop, säger Saarenpää.
– Wallerstedt (Jonas) var ju enligt honom själv bäst på allt. Och det var det som gjorde honom bra. En enorm styrka hos honom. Även om han inte kunde jonglera till fyra. Martin Åslund var faktiskt riktigt bra. Magnus Samuelsson med sin enorma energi och drivkraft vill jag lyfta fram. Eddie Gustafssons talang var också tydlig.
Vad säger du om IFK:s resa de senaste åren – och vad tror du om lagets chanser i allsvenskan i år?
– IFK har gjort en fantastisk resa och det är sjukt kul. Man har ju hjärtat kvar nånstans där man har en historia. Jag har följt Norrköping eftersom jag var där så pass länge och har många fina minnen. Jag har varit och besökt Norrköping flera gånger efteråt. Det svåra är att stanna kvar i toppen, men jag tycker nu med de nyförvärven man har gjort att det ser intressant ut. Det är små marginaler i sättet som IFK spelar på, en attraktiv fotboll – men det är också en svår fotboll som kräver duktiga spelare. IFK hör hemma där de är nu.