Om 3-4-3 inte fungerar mot division 1-klubbar.
Hur ska det gå i allsvenskan?
Det är frågorna jag ställer mig efter att ha sett IFK Norrköpings andra omgång i grupp sex i Svenska Cupen.
Tvååker tog emot sin andra allsvenska klubb i Svenska Cupen. Division 1-klubben som har en målsättning att ha minst 50 procent av startelvan fostrade från sin egen ungdomsverksamhet.
Sportchef Niklas Svenmyr berättade hur nära det var mot Örebro före lördagens match mot IFK. Bara orken skilde.
Skulle de bara haft bättre utdelning än då skulle de kunna rubba den allsvenska klubben med toppambitioner.
Det gjorde de.
Omställningarna var distinkta. Tre snabba pass och uppoffrande djupledslöpningar skar hål och stackars Isak Pettersson fick släppa in två bollar bakom sig i IFK-målet.
IFK spelade trevlig fotboll, men så ineffektivt och statiskt att det var lättläst och förutsägbart som en mellodeltävling i Örnsköldsvik.
Det var bara Jordan Larssons skott som var nära att ge utdelning i första halvlek.
Ofta blev det en suldragning för mycket, ett inspel för lite och det röda hemmalaget kunde effektivt täcka, ta bort eller stå i vägen.
Tvååkers ledning var långt ifrån oförtjänt.
IFK Norrköping spelade med öppna enkla kort. Det kanske är ett bra sätt att träna in sitt 3–4–3-spel med nyförvärven. Men det var nära att klubbens ambitioner att nå Europapspel fastnade på en slätkammad konstgräsplan i Halland.
Det här håller varken i Svenska Cupen eller i allsvenskan.
Det var först när IFK spelade med desperation och ryggen mot väggen, bytte in Kalle Holmberg och Eric Smith som matchbilden ändrades.
Först då blev det press på hemmabackarna, från både kanter och mitten, och till slut kunde laget inte stå emot variationen och anstormningen.
Det var ett förlösande sista mål av Jón Gudni Fjóluson som i slutänden kan vara guld värt när IFK Norrköping kommer sammanfatta nästa års säsong inför årsmötet 2019.
Även om säkert ingen kommer komma ihåg vad som hände i Tvååker en februaridag 2018. Bara minnas resultatet, som Jón kallt konstaterade.
Målet var en blandning av tur och skicklighet – men framför allt en stark isländsk vinnarskalle.
Det räcker inte att bara spela snygg och attraktiv fotboll.
Det krävs vilja och desperation för att forcera de försvarsmurar som IFK kommer ställas mot 2018.