Elfsborg är ett av lagen som tagit sig ut i Europa i år. IFK Norrköping var en förlust i sista omgången ifrån en Europaplats 2020. Sedan dess har klubben tappat mark, skriver NT:s supporterkrönikör Marcus Thapper.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Det är så nedrigt. Och något jag tänker på nästan dagligen. Läget och tajmingen vi hade. Vi stod verkligen på perrongen 2020 och lät tåget åka. Låt oss tillsammans minnas:
2020. IFK Norrköping går in i säsongen med en ganska misslyckad femteplats 2019 i ryggen – men i år är vi nog på gång, va? IFK har absolut en av allsvenskans bästa trupper och Jens Gustafsson vid rodret, som fått jobba på år efter år. Ska vi ta truppen? Ja, vi måste faktiskt göra det. Betänk nu att det här (bara!) är fyra år sedan:
Isak Pettersson. Där och då är prisad som allsvenskans bästa målvakt två år i rad. Förlåt, vi kan inte motivera varje spelare. De är för bra. Låt oss rabbla lite namn: Filip Dagerstål, Rasmus Lauritsen, Eric Smith, Lars Gerson, Alexander Fransson, Simon Thern, Isak Johannesson, Sead Haksabanovic, Jonathan Levi, Pontus Almqvist och Christoffer Nyman. På sommaren leder vi serien med nästan tio poäng och Linus Wahlqvist samt Linus Hallenius ansluter.
Förlåt, men vad är det för gäng? Där och då har vi också näst högst eget kapital i allsvenskan och har sålt spelare för hundratals miljoner kronor sedan 2016.
Den säsongen är en irritation i sig. Hur i hela friden kan detta lag, med läget man gett sig efter våren, sluta sexa? SEXA? Sista matchen gör mig ännu så arg att det är svårt att förklara. Helsingborg, redan klara för att åka ur, hemma. Seger innebar Europaplats, men förlust missat Europaspel och sjätteplats. Helsingborg får göra fyra (!) mål i första halvlek. Förlust.
Fy fan. Nu blev jag irriterad av att skriva detta och råkade skälla på min hund här hemma. Stackars Stefan Thordarson (som hunden heter).
Men även om den matchen gör mig arg är det ingenting mot åren sedan dess. Det har hänt mycket i fotbollsvärlden. Och vi har missat det. Conference League har tillkommit, en mycket lättare väg ut i Europa. Tre svenska lag är ute i år. Summorna för svenska spelarförsäljningar, där vi var ledande fram till 2020, har rusat uppåt. Numera säljs spelare varje sommar för 60, 80 eller uppemot 100 miljoner kronor. Hade vi bara förvaltat läget vi hade, näst högst truppvärde och eget kapital i serien, hade vi fått vara med på resan.
Men vi stod där på perrongen. Redo att hoppa på tåget. Och gjorde exakt allt fel.
För att hålla mig till analogin missade vi ju faktiskt inte bara tåget. Vi råkade hoppa på ett helt annat, tittade oss runt i kupén och såg märkligt folk. Örebroare, folk från Helsingborg och blåvita dårar. Samtidigt som stockholmare, malmöiter och folk från Borås satt på tåget som hade varit vårt att kliva på.
Det gör så ont.
Tänk om vi hade fått festa och gå på fotboll i London eller Bilbao i sommar? Eller i Rom och i Lissabon nästa år? Ska vi vara ärliga är vi faktiskt ganska mycket närmare att gråtandes dricka en folköl i Sandviken.
Men! Det finns en räddning. Vårt damlag. Laget som stormar mot en succésäsong redan år två i allsvenskan. Som enligt rapporter säljer My Cato, en tjej från stan, för nära allsvenska rekordpengar och som vinner match efter match. Så: Låt oss sluta upp. Gå på match och visa vårt stöd. Bär fram dem, och låt oss samtidigt bäras fram mot bortamatcher i London, Prag och sånt. För jag är avundsjuk på boråsare just nu, och det ska en människa aldrig behöva vara.
Fotnot: I en tidigare version uppgavs felaktigt att Jordan Larsson, Kasper Larsen, Simon Skrabb och Gudmundur Thorarinsson spelade i IFK 2020. Rätt ska vara att kvartetten lämnade inför den säsongen.
IFK-supportrar stöttar damlaget under bortamatchen mot Trelleborg.
Elin Rombing och Vesna Milivojevic kunde fira ännu en seger förra helgen. IFK Norrköping går mot en stabil säsong på övre halvan och kan börja bygga för framtiden.