Simon Thern skadades i samband med hemmamatchen mot Hammarby för en månad sedan. Han var tillbaka i träning i mitten av september men försvann sedan igen.
Han blev sjuk men det stannade inte vid en influensa. Viruset utlöste en ångest hos Thern som han nu är mitt uppe i att kämpa sig igenom.
– Det går upp och ner men det blir ändå bättre hela tiden, säger han.
Fotbollen kommer definitivt i andra hand i nuläget, och han har ingen uttalad målbild att hinna komma tillbaka den här säsongen.
– Det tänker jag inte på. Nu vill jag bara att jag ska må bra igen och det får ta den tiden det tar. Om det är två, fyra eller sju veckor till, det får ju tiden utvisa.
Under torsdagen var han i alla fall tillbaka i träning på Östgötaporten.
Nu orkar han också tala ut om sjukdomen och hur han jobbar för att komma tillbaka. Det är ett exklusivt samtal i en av logerna på Östgötaporten, tillsammans med IFK:s idrottsskadeterapeut Dale Reese och Robin Bornehav, marknadschef och pressansvarig.
– Jag vill inte att det bara ska komma ut i våra kanaler för då kan det framstå som för "styrt", att vi kan bestämma själva. Jag vill ha med en oberoende till för att ge en annan bild men sen är det nog.Jag kommer inte svara om någon ringer, klargör Thern när samtalet rullar igång.
Han vill berätta sin historia av flera orsaker. Dels för att han inte vill smyga med vad som har hänt. Men också för att tydliggöra att det finns hjälp att få för den som vågar sträcka ut en hand, och att han är långt ifrån den enda elitidrottsman som har drabbats.
Ärlighet och öppenhet alltså. Men det blir tårar och svårt att hitta de rätta formuleringarna till en början när han ska beskriva den senaste tidens mörka resa.
– Det är väl tre–fyra veckor sedan som jag började känna av ett vanligt sjukdomsvirus som jag hade fyra–fem dagar. Sen byggdes det vidare på att hela jag blev nedsatt och mådde dåligt. Det var inte ens så att jag kunde vara bland människor liksom, säger han innan orden tar slut och tårarna kommer.
Medan Thern hämtar andan och samlar tankarna försöker Dale Reese reda ut den fysiska orsaken som gav den psykiska verkan.
– Det är en allmän överbelastning med hårt matchande plus ett virus som har gått in i kroppen. Den totala nedsättningen gjorde att han hade svårt att återhämta sig på ett normalt sätt. Diagnosen är fortfarande en virusinfektion. Vi har inte gått in på några psykologiska aspekter, säger han.
Det är ingen konstaterad depression?
– Nej, vi har inte fått någon diagnos ännu. Det räknas som överansträngning och någon form av ångest som har utlösts av det här viruset, svarar Reese.
Väntar ni på någon ytterligare diagnos?
– Nej, vi är fullt nöjda med den diagnosen. Testerna som har gjorts har inte talat för motsatsen heller.
Simon Thern kom tidigt i kontakt med en psykolog och de har nu daglig kontakt.
– Det är Dale som ska ha cred för det. Han uppfattade ganska snabbt att det inte var bra, berättar Thern.
Psykologsamtalen hjälper honom framåt i vardagen.
– Absolut. Om man jämför mig tre veckor tillbaka kontra nu så hade jag ju inte kunnat sitta här i dag. I går tränade jag ju och det kändes bra. Fotbollen i sig känns bra och just när jag är igång har jag inga problem. Jag känner mig inte nedsatt eller att jag kan göra mindre när jag är aktiv och gör något. Det kommer mer när man är nere i varv och grubblar liksom.
Det var skönt att träna och träffa de andra igen?
– Absolut, fast det var en anspänning i sig. Det är ju många som har undrat. Men de som jag är närmast har nog fattat att jag hade ju inte en lårkaka liksom.
Var du som vanligt?
– Jag höll väl en lägre profil och tog det lite lugnare. Det är svårt att ha samma tjo och stim som tidigare, den energin.
Vill du ha samma jargong runt dig eller vill du att folk ska ta lite större hänsyn?
– Till att börja med vill man väl ha det lite lugnare. Det känner jag ju. Tanken var ju att vi skulle ha gjort det här igår egentligen men efter träningen kände jag bara att jag inte orkade. Nu för stunden mår jag helt okej men sen kommer det perioder när man får lite dippar.
Det går upp och ner men ändå uppåt totalt sett?
– O ja, sakta men säkert.
Simon Thern berättar att han har två företag vid sidan av fotbollen. Samt familj med ett barn fött i januari 2019.
– Jag kanske har haft lite väl mycket att göra. Det är väl därför det blev för mycket. Till slut orkar inte huvudet.
Det spinner på i huvudet?
– Det spinner väl på med fel grejer.
Hur mådde du när det var som sämst?
– Jag vet inte hur mycket jag vill gå in på. Men när det var som värst hade jag svårt att ha konversationer.
Även med dina närmaste?
– Ja.
Har du haft något liknande förut?
– Nej. Men jag såg inga varningstecken hos mig själv. Det är ungefär som att någon klubbar ner dig med ett basebollträ. Man har svårt att se fram mot något under dagarna. Man vill nästan helst att det ska bli kväll och att man ska få somna. Om man nu kan det.
Det blir kanske en extra stor kontrast för dig som normalt sett är så spontan och utåtriktad också?
– Ja. Man kanske får lugna sig lite med det, säger Thern och ler.
Men det känns bra för dig att det här kommer ut, att du har tagit hjälp och att omgivningen vet om läget? I stället för att man behåller det för sig själv inombords tills allt spricker.
– Ja. Jag har ju inte varit här på flera veckor heller och det är klart att folk undrar. Det är ju inte så att jag är sur på Peter Hunt liksom. Det beror ju på att jag inte har varit i närheten av att bedriva det jobbet som jag har betalt för att göra.
Vi trodde ett tag att du kanske hade lackat ur på något.
– Det kan jag göra ändå, haha.
Simon Therns säsong har inte dansats fram på rosor även innan det här. En hård smäll mot fotleden strax innan premiären höll honom borta från spel ett tag och gjorde att han inte kunde träna ordentligt heller. Och i somras, när han missade bortamatchen mot AIK, blev det spekulationer om att det var något med hjärtat som spökade.
– Han kände att hjärtat var lite orytmiskt så då gjorde vi tester på det. Men det var för att utesluta det. Testerna visade ingenting. Men om man tittar på journalerna nu var det kanske en liten förvarning om vad vi sitter med här i dag. Men det visste vi ju inte då. Det kanske var en liten väckarklocka ändå, säger Dale Reese.