Det är rätt bra drag runt IFK Norrköping nu.
Fortfarande bara ett nyförvärv in i Godswill Ekpolo men transferryktena snurrar på med både Sogndals back Daniel Eid och Varbergs brasse Jean Carlos de Brito som mycket väl kan komma att landa i IFK Norrköping inom kort.
Båda två.
Lika händelserikt är det ut från Kamraterna där Henrik Castegrens namn på exitlistan har fått sällskap av Felix Jakobsson (Jönköpings Södra), Liam Olausson (oklart) och Finnur Tómas Pálmason.
Den senare som måste ha slagit något rekord i att bli presenterad, lånas ut och enas om ett rivet kontrakt inom loppet av ett år.
Utan att ha spelat en enda allsvensk sekund.
Kevin Álvarez skeppas på en andra utlåning till Real España och det handlar såklart inte om något annat än en uppskjuten skilsmässa.
Han kommer knappast tillbaka till IFK med ett halvår kvar på kontraktet och den nattsvarta tid han haft i klubben under tre år.
Vilka sorglustiga värvningar.
Finnur Tómas Pálmason skrev på ett fyraårskontrakt när han kom.
Uppvaktades av såväl IFK Norrköping som Elfsborg och hade skapat sig ett positivt surr runt sin person som fotbollsspelare.
En färsk A-landslagsuttagning med Island visar att det finns något där, men det finns inte tillräckligt för att det skulle bli så mycket mer än en axelryckning och en fnysning när hans korta tid i Norrköping summeras.
Om hans isländska landsmän skämt bort IFK med en inställning till fotbollen och en attityd som slår det mesta så var det ett annat kroppsspråk och andra signaler från mittbacken.
Tidigt.
Och när han inte fick spela var det inte den knutna näven i fickan utan hem till Island som han önskade.
Det här blev aldrig bra och det blev aldrig bra med Kevin Álvarez. Ska vi släta över det med att alla värvningar omöjligt kan slå väl ut?
Jag tycker inte det.
Lägger vi till Egzon Binaku och Yahav Gurfinkel i resonemanget så är det svårt att hålla Samuel Adegbenro och Rasmus Lauritsen som motvikt och ge IFK ett övergripande godkänt betyg i värvningarna de senaste säsongerna.
Marco Lund har en hel massa att bevisa för att ses som en given starter i backlinjen över 30 allsvenska matcher.
I alla fall i min bok. Och dansken var in och ut i startelvan under hösten.
Det finns såklart en ekonomisk aspekt att kasta in i sammanhanget när utländska spelare plockas och hit skriver långa kontrakt och floppar så kapitalt.
Binaku, Pálmason och Àlvarez tecknade alla långa avtal med Peking.
Det finns lika bra och till och med bättre spelare att hämta ett par hundra meter från det egna omklädningsrummet. På samma arena. I samarbetsklubben.
Att se Adam Egnell, Robin Frej och Henry Sletsjoe lämna staden smärtar när de håller väl så god klass som många av spelarna i den allsvenska truppen tvärs över.
Det är inte bara ett dåligt betyg till samarbetet. Med så svagt utfall i så många långväga värvningar är det en skymf mot IF Sylvia.
Ja, det är totalt sett en fungerande verksamhet mellan klubbarna.
Kristoffer Khazeni det främsta exemplet och att inte ha mer än tio meter för Hampus Näsström att träna med allsvenska toppspelare är en grym förmån – men finns det utrymme att inte bara våga plocka upp fler spelare från superettan och från Sylvia i synnerhet till IFK Norrköpings A-lag?
Kvällens besked gällande Finnur Tómas Pálmason och Kevin Álvarez är mitt svar. Att Varberg gör det så extraordinärt bra med att plocka godiset ur kakan underifrån och att det är en lång lista spelare som fyndas i ettan ett annat.
I morgon ska jag förresten se första IFK-träningen 2022. Där kliver Egzon Binaku in på sitt fjärde år på sitt IFK-kontrakt.
Det är ett år mer än vad han spelade minuter i allsvenskan i fjol.