Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Vad skönt det är att kunna förlora en match men ändå behålla sitt humör och sin framtidstro. Det känns som om det var länge sen, va? De senaste åren har man lämnat förlustmatcher förkrossad, uppgiven och säker på att allt ska fortsätta mot något slags helvete.
Jag kan meddela er som inte var där att Peking Fanz-bussen hem från Hisingen och söndagens uttåg ur svenska cupen var något annat.
Det festades, sjöngs om Axel Brönner och snackades mest om att vi nog ändå hade vunnit med "Totte" Nyman och Moutaz Neffati på planen. Folk satt med Swish-appen och skickade sina surt förvärvade pengar till tifogruppen och skrålade om nya tider. Resan blev inte direkt sämre av att telefonerna visade bortamatchen mot Kristianstad och att vi fick fira ett sent avgörande och en semifinalplats även för damlaget.
Det är så himla bra vibbar just nu.
Kontraktsförlängningarna på Axel Brönner, Noel Sernelius, Ture Sandberg och kanske framför allt Maya Antoine känns kanon. IFK har ett enormt ramstarkt damlag, som känns omöjligt att göra mål på, och ett herrlag som för första gången på flera år spelar rolig fotboll. Den där roliga fotbollen har jag faktiskt inte förstått hur mycket jag saknat. Det känns så himla härligt att vi faktiskt vill anfalla, vill göra någonting och att man kan få bli underhållen igen.
Samtidigt finns det smygande där i bakhuvudet – hur skört det är just nu. För visst är BK Häcken det första bra lag som IFK mött i år? Och då blev vi totalt exponerade? I viss mån snubblade vi oss förbi Trelleborg, efter att ha haft turen att GAIS hade nästan alla sina bra spelare borta i matchen mot oss. Och utan ett par spelare är vi ju faktiskt markant sämre. Det går inte riktigt att förbise.
Och det är klart att vi aldrig kommer kunna förtränga hur ekonomin är. Att vi faktiskt måste lyckas med en hel del saker just nu.
Det jävliga är nog egentligen hur skadad man är av åren som varit. Det finns givetvis en risk att jag och alla andra supportrar kommer svänga tillbaka till livrädsla och ångest om det blir ett par förluster i början av säsongen. Därför skriver jag denna text, som jag själv ska läsa när förluster och panik kommer. För att påminna mig själv om att allt är så mycket bättre än vad det varit.
För ett år sedan var det väldigt oklart hur ekonomin egentligen skulle räddas, för att ta ett exempel. Någon slags vag dröm om att "bli bättre på marknad" kanske fanns hos vissa, men tanken om en dag då vår marknadsavdelning drar in 40 miljoner kronor till per år tror jag vi kan släppa. Nu finns ju lösningen igen. Den som allt är byggt på. I form av Kojo Peprah Oppong, Moutaz Neffati, Axel Brönner, Noel Sernelius och gänget. Samt att vi uppenbarligen förstått att dessa ska ha långa kontrakt. Här och nu ser jag det inte som omöjligt att en eller två av dem säljs för stora belopp redan i sommar.
Men ska vi inte koppla bort tanken på ekonomi för en stund och fastslå det viktigaste?
Att vi mår lite bra igen.
Fotbollen ska väl ändå vara någon slags verklighetsflykt. Tycker ni att den varit det de senaste åren? För mig har den varit en ångestbrunn utan botten. Att den nu så snabbt i stället ger mig ett leende är kanske till sist det viktigaste.