Historien om damfotbollen i Norrköping har många skakiga och stökiga kapitel på vägen, men har de senaste åren tagit form och blivit trovärdigare i takt med att IFK förstått värdet och vikten av en jämställd satsning.
Att killar och tjejer ska ha samma chans och samma möjligheter under klubbens märke.
Nyligen presenterades den nya satsningen på att skapa en akademi även på damsidan och att göra elitspelarna där 100 procent professionella senast 2027.
Bra och rätt.
Och något som behöver ske ur många perspektiv – också för att IFK i längden ska kunna hävda sig sportsligt och ge sin satsning på två fronter en seriös chans och göra orden trovärdiga.
Laget trotsade alla planer, gick upp ett par år ”för tidigt” och har rusat på i seriesystemet utan att egentligen ha mött så mycket friktion på vägen.
Seriesegern och kvalvinsten i division 1 kom väntat.
Att det bara behövdes två år i elitettan var snabbare än någon hade räknat med eller skissat på.
Och första året i damallsvenskan fick precis den start som behövdes för att det aldrig på allvar skulle bli någon panik eller stress som annars kan drabba nykomlingar om det krånglar i början.
2024? Det svåra andra året.
Är det också vad man kan förvänta sig?
Jag skulle säga att det känns mer ovisst i år, spelschemat vittnar inte omedelbart om att Peking kan vänta sig samma virvlande start som förra året. Tvärtom nästan. Och försäsongen har inte varit riktigt lika stabil som vi vant oss vid att se från IFK:s sida. Höga toppar men en del dippar också.
Rimligt kanske med tanke på den stora omsättningen.
Inte minst har många spelare kommit in sent och det har tagit sin tid att spela ihop det här. Målvaktssidan är det inga frågor på. Här är Emma Lind och Sofia Hjern jämna och håller en bra allsvensk klass.
Mittfältet har kryddats med Fanny Andersson som också är en toppspelare i allsvenskan. Hon känns som ett snäpp upp mot Vilma Koivisto ifjol. Framåt finns kvalité i Wilma Leidhammar som bara blir bättre och bättre. Kryddat med en del intressanta namn är det inte störst frågetecken där hittills.
Backlinjen är den lagdel där det har hänt mest i vinter. Nästan lite hela havet stormar runt Ebba Handfast. Av sex ordinarie försvarsspelare i truppen är fyra (!) helt nya. Många som ska kunna axla en stor roll, både Maja Regnås Valcic och Elin Rombing har allsvensk rutin, men Samantha Cary och Maya Antoine är nya i serien och svårbedömda. En backlinje är också den som tar längst tid att sätta och spela ihop. Här finns kanske hög potential men också störst behov av att hitta rätt.
Defensiven (över hela planen) är det som har skakat mest på försäsongen. 15 insläppta mål på sex matcher är nästan tre i snitt och inget som IFK varit i närheten av de senaste åren. Det har snarare varit lagets signum att kunna stänga till även om man spelmässigt mött skickligare lag och motstånd.
Nu har det runnit in lite väl mycket bakåt stundtals, främst de sex insläppta mot Vålerengen som sticker ut, och det har saknats en del aggressivitet och tuffhet.
Där behöver Tor-Arne Fredheim och IFK hitta rätt.
Då klarar IFK det svåra andraåret också.
Idag spelar laget mot Malmö FF och har en ny chans att ta stegen som behövs. Segern mot mästarna Hammarby för några veckor sedan är 2024 års toppinsats hittills, visar IFK något liknande idag igen?