Gunnar Heidar Thorvaldsson spelade tre säsonger i IFK och var lagets störste målskytt under den tiden. Nu går sonen Gabriel Snaer Gunnarsson kanske i samma fotspår.
Pappa i det här fallet heter Gunnar Heidar Thorvaldsson och var firad anfallare i IFK under tre säsonger. Mellan 2011 och 2013 gjorde han en bit över 30 mål i den vitblå dressen och var med på den allsvenska resan som, två år efter att han lämnade, mynnade ut i ett SM-guld.
Nu är anfallaren tillbaka.
Lite äldre, men med samma starka känslor för den klubb han kom att uppskatta tiden i.
Orsaken den här gången: Sonen Gabriel Snaer Gunnarsson provtränar just nu med IFK. Hittills har det blivit två pass med U19 och ett med U17. Eventuellt ska han få visa upp sig på någon A-lagsträning också innan hemfärd i mitten av kommande vecka.
NT träffar båda två på Platinumcars Arena.
Två generationer.
Två anfallare.
Men är de lika som spelare?
– Ja, vi är lika. Han har betytt mycket under mina ungdomsår, säger Gabriel Snaer Gunnarsson.
– Han har lärt mig det han kan och hur jag kan använda det i mitt eget spel.
Gunnar, skulle du säga att han är bättre än du i motsvarande ålder?
– Det är andra tider i fotbollen nu, den är mycket snabbare, mer teknisk och bättre individuellt. Jag gjorde mycket mål, men han kan bidra med annat också. Han har bra teknik, kan skjuta med båda fötterna och hans styrka är spelförståelsen. Han har ett otroligt fotbolls-IQ på planen, även om han bara är 16 tänker han fotboll som om han vore 25. Jag skulle säga att han är bättre än jag var i den åldern.
Gabriel Snaer Gunnarsson på sin första träning i Norrköping. Med IFK-tröja och pappas vattenflaska i handen.
När IFK ville titta på den unge anfallaren i sin egen miljö blev det en resa till Sverige och den plats där även Gabriel Snaer Gunnarsson växte upp under några år av sitt liv.
Pappa visar en bild tagen från den tiden med sonen i IFK-tröja i Teknikhallen. Den är från 2011.
– Första träningen. När vi skulle ta bilden kom vi på att han skulle ha vattenflaskan också. Jag sprang hela vägen bort hit till omklädningsrummet och tillbaka och hämtade den, säger Gunnar Heidar Thorvaldsson med ett leende.
Kommer du ihåg tillfället, Gabriel?
– Nej, jag var så ung då.
Vad minns du av pappas karriär?
– Jag har några minnen från tiden i Sverige, men det jag kommer ihåg mest från är tiden på Island när han avslutade sin karriär där. Härifrån minns jag lite, men det är inte så klara minnen.
Hur har det varit att vara tillbaka här?
– Det har varit bra så här långt. Alla har tagit emot mig på ett bra sätt. De ville att jag skulle komma hit och se var jag står i jämförelse med andra spelare. Tempot har varit högre här, det har varit mer kvalité. Men det är roligt att testa och se var jag står, svarar 16-åringen som redan har ett par inhopp och ytterligare några matcher på bänken för ÍA Akranes i isländska högstaligan.
Gunnar Heidar Thorvaldsson efter ett av sina mål i IFK-tröjan där han spelade mellan 2011 och 2013 och svarade för 34 mål på 70 allsvenska matcher.
Nu kan han gå i pappas fotspår och kanske en dag också dra på sig IFK-tröjan, även om resan dit har en bit kvar än. För Gunnar Heidar Thorvaldsson har livet efter karriären handlat mycket om fotboll, inte minst eftersom tre av hans fyra söner satsar mycket på sporten och samtliga är talangfulla.
– Det har varit fantastiskt för mig och min fru, speciellt när vi var här med honom också som barn. Han satt på Familjeläktaren och har säkert sett mig göra 30–40 mål, haha. Det är en livsstil som vi har valt och jag tror att vi kommer att ha resten av våra liv. Jag är tränare själv nu och min fru har säkert kört våra söner 50 000 kilometer bara i sommar. Över hela Island till träningar och bortamatcher.
När du ser tillbaka på din egen karriär, vad är de största minnena – främst från tiden här?
– Jag har sagt till folk nu att det är så många som fortfarande jobbar kvar här. Det är fantastiskt att klubben tar tillbaka gamla spelare som vet vad Norrköping handlar om. I modern fotboll pratar man om identitet och vad är identiteten för Norrköping? Det är det som man kanske har tappat lite de senaste åren och som vi byggde de åren jag var här. Det var ett fantastiskt ställe och det här kommer alltid att vara en av mina klubbar och i både mitt och familjens hjärta, säger Gunnar Heidar Thorvaldsson och fyller i:
– Jag pratade med Ari (Skúlason) om det på lunchen. Om vi inte hade råkat ut för en olycka i familjen hade vi troligen bott här. Vi älskade det verkligen här.
Sedan berättar han om några tuffa år hemma på Island och det som påverkade familjen i samband med att man byggde huset att bo i efter karriären.
– Min svärfar byggde, men ramlade ner från taket. Han blev förlamad från nacken och neråt. Vi visste att han bara skulle ha några år kvar så därför satte vi i överväxeln och slutförde byggandet av huset hemma på Vestmannaöarna där vi kommer från. Vi fick två–tre bra år med honom innan han gick bort. Nu har vi levt på Island i tio år men jag kan säga att vi definitivt kommer tillbaka till Sverige. Vi vill bor här, det är bara en fråga om tid.
Gabriel Snaer Gunnarsson tränar med IFK den här veckan, samma klubb där han som barn såg sin pappa Gunnar Heidar Thorvaldsson spela.
De senaste åren har även hans egen tränarkarriär tagit fart. Han är inne på tredje året som huvudtränare för Njardvik i isländska andradivisionen och går samtidigt Uefa PRO-utbildningen.
Var det tanken när du slutade spela?
– Absolut inte. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fotbollstränare. När jag var 36 spelade jag min sista match med IBV Vestmannaeyjar som är min moderklubb. Vi vann cupen, jag gjorde mål förstås och det var ett perfekt läge att sluta. Då började jag jobba på ett fiskföretag. Jag var där i sex år, ett väldigt bra jobb, eget kontor, pengarna var bra ...
... men fotbollen kallade?
– Kanske inte fotbollen i sig, men för mig blev det lite tamt när jag hade varit i fotbollen hela mitt liv och saknade det där dopaminet som det ger att vinna matcher med sina vänner och gå igenom taket. Att jag saknade det förstod jag inte förrän en kompis ringde och bad mig hjälpa till i hans lag. Sedan eskalerade det och nu är jag tränare på heltid, säger Gunnar Heidar Thorvaldsson.
När du ser tillbaka, kan du känna att du var en del av det som byggdes upp här och slutade med ett SM-guld?
– Absolut. Vi började resan med Janne (Andersson) och jag var med de första åren. Jag har sett matcher på tv. Vi är i en jobbig situation just nu, men vi har fyra matcher kvar att göra rätt saker för att hänga kvar.
Du firade SM-guldet?
– Jag var väldigt, väldigt glad. Jag och min fru öppnade en flaska champagne. Vi var värda att fira, allt hårt jobb vi gjorde betalade sig och även om jag inte fick en medalj kändes det som att vi var en stor del av det.
Nu kan snart hans näst äldsta son skriva ny IFK-historia. I alla fall om hans provspel så småningom leder till att han tar samma vägar som sin pappa.