Fullständigt haveri – läktaren gav året ett ovärdigt slut

Efter lyckan mot AIK kändes det som om det här gudsförgätna året äntligen var slut. Återstod gjorde bara en, för IFK, meningslös match mot Djurgården.
Då är så sanslöst deppigt att läktaren, en av få ljusglimtar i år, var det som gav ett ovärdigt år ett ovärdigt slut.

Supportrar till IFK Norrköping kastade in bengaler på plan under matchen mot Djurgården i den sista omgången.

Supportrar till IFK Norrköping kastade in bengaler på plan under matchen mot Djurgården i den sista omgången.

Foto: Kenta Jönsson

Fotboll2024-11-13 20:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.

IFK Norrköping föll på Tele2 Arena med 3–1 i allsvenskans sista omgång. Sportsligt kändes det verkligen som att det mest var vad det var. Ett hungrigt Djurgården på Europajakt mot ett för säsongen klart IFK som luftade ungdomar och reserver. Men på bortaläktaren var inte själva matchen huvudfokus. 

Vägen dit hade varit enormt uppsluppen – för första gången i år. För mig började den i en Peking Fanz-buss från Norrköping. Hela resan var underbar. Äntligen kunde hela gänget supportrar få snacka skit om annat, slippa ha åka ur-ångest och mest vara glada. 

Vi kom in på arenan, köpte någon dryck och korv och var mest flamsiga. Någon köpte till och med popcorn – och för att citera Snokasnack-poddaren "Basse": 'Då är man verkligen utcheckad'. Men sen började matchen. Och förvirring spred sig. Ingen trumma, inga banderoller och var är Jordan, alltså klackledaren?

Snabbt började det ryktas om poliser i kravallutrustning som stannat en hel dubbeldäckare med IFK-supportrar för att visitera dem en och en. Videoklipp började skickas runt på vad folk uppfattade som väldigt brysk hantering av polisen och uppdateringar började viska om pepparspray, elpistoler och annat. Allt var olustigt.

Efter cirka tio minuter i andra halvlek brakade allt lös. Och det kändes bara – dumt.

undefined
Domaren avbröt matchen mellan Djurgården och IFK Norrköping tillfälligt. Den kunde spelas färdigt, men IFK kan vänta sig en räkning för skador på bland annat konstgräset. Klubben tog efteråt avstånd från supportrarnas agerande.

Polisens hanterande av supportrar har såklart varit en följetong i år, kanske framförallt i Stockholmsfotbollen. Och en grej som återkommit har varit att supportrarna helt enkelt inte får svara på upplevda provokationer. För det spelar liksom ingen roll hur saker hanterats från andra hållet – varenda incident i form av inkastade föremål, inkastade bengaler eller annat är bara ett steg närmare tomma läktare.

Senast var det ett Stockholmsderby, där matchen avbröts och fick spelas klart dagen efter, som väckte den här diskussionen igen. Och nu kom detta. Som väl ändå måste anses vara ett fullständigt haveri. Ja, polisen såg till att många som inte alls är inblandade i någon slags skit på läktaren missade stora delar av matchen. Det är dumt. Men: gensvaret är såklart dummare. För de här inkastade bengalerna spelar "andra sidan" rätt i händerna. 

Nu kommer ännu en gång bilden av fotbollssupportrar som något slags dumt djur få spridas fritt. I media och vidare bland folk som inte går på fotboll.

Det är så tråkigt. En säsong där allsvenskan satt publikrekord, där Jesper Ceesay firade kontrakt med barnen längst ner på ett fullsatt Curva Nordahl och där tifona var vackrare än någonsin har just slutförts. Och varit underbar. Jag önskar så mycket att de där bengalerna inte hade kastats. Att svaret hade varit att hålla sig lugna och kunna visa att: "Kolla! Trots polisens hanterande här så skötte vi oss". 

Men nu blev det inte så. Och då hoppas jag i stället att de som kastat får massor av skit. Inte vi andra. Jag hoppas att även ni, rättmätigt sura, som läser detta tänker på det. Att prata om hur mycket annat bra som sker på läktarna och hur det här faktiskt handlar om ett fåtal personer. Av många tusentals. För vet ni – jag älskar konserter. Trots att det sker massor av narkotikabrott där. Jag älskar festivaler. Trots våldtäkter, misshandlar och allt annat. 

Och jag älskar fotboll – trots att några idioter gjort bort sig.