Kevin Höög Jansson.
I 1–0-segern mot Värnamo förra helgen fanns absolut skönhetsfläckar (det vore förbannat konstigt annars), men jag slogs av hur synkroniserade sekvenser IFK fick ihop i ett übertidigt stadie av denna nysatsning.
Då såg det understundom påhittigt, strukturerat och lekfullt ut i uppspelsfasen och en bit upp i mellersta tredjedelen.
Sen tog det ofta stopp.
Lördagens möte med Sandviken var ett steg framåt – bokstavligen talat.
IFK tryckte på, hittade ofta in bakom superettanlagets backlinje och skapade en mängd målchanser via rak navigering.
Possessioninriktade lag tenderar ibland att tappa djupledsspelet, och bara söka passningar "rakt på" spelarna. Martin Falk och hans unga tränarstab ser ut att ha pratat om vikten av att kunna hota på andra sätt än enkom etablerat passningsspel mot handbollslika försvar.
IFK besegrade Sandviken med 3–1, men jag fastnade mest för en sekvens där det inte blev nätrassel.
I den 24:e minuten fick Kevin Höög Jansson och Christoffer Nyman nästintill ett friläge tillsammans. Detta efter en systematisk uppspelsfas där vänstermittfältaren Åke Andersson sjönk djupt och centralt i uppspelsfasen. Tillsammans med uppmärksamma och rörliga medspelare kreerade han ett jäkla rallyanfall.
Att mittfältsankaret Kevin Höög Jansson drog iväg på en djupledsräd och fick bollen bakom Sandvikens backlinje säger något om mot- och medrörelserna.
Det var ett effektivt och estetiskt vackert sätt att locka upp Sandviken och skapa oceaner av offensiva ytor.
Den scenen får mig att tänka så här: IFK verkar mer rörligt än rörigt i år.
Kevin Höög Jansson har kopplats samman med Öster och Haugesund i vinter, men Martin Falk vill först och främst granska honom i IFK:s miljö. Det ska bli väldigt intressant att se var parterna landar och hur IFK ser på den eviga positionsfrågan.
Mittback eller mittfältare?
Enligt underliggande statistik var Kevin Höög Jansson en av superettans bästa spelare i höstas. Som innermittfältare.
Det är nog där han får ut mest av sin kraftfullhet. Mot Sandviken var han bitvis väldigt bra.
Internt pratar IFK snarare om rörelsemönster och vilka ytor som ska tas upp än om formationer. Det är förståeligt, eftersom just det där är så föränderligt.
Mot Värnamo såg vi spår av 4–2–3–1 och 3–4–3. Mot Sandviken kunde det likna såväl 4–4–2 som 4–2–4 – bland annat. För det finns fler exempel, som när en ytterback klev in i planen och bildade en "trea" medan den andre ytterbacken intog en hög utgångsposition i uppspelsfasen.
Låter det spretigt? Inte alls. IFK har följt samma spelmall i bägge matcherna, men det har ändå varit en stor dos variation. Dynamiken, som bygger på många motrörelser och platsbyten, kan bli en styrka på sikt.
Med 17-årige Åke Andersson som vänstermittfältare och Tim Prica bredvid Christoffer Nyman blev det en annan touch än senast. Tim Prica ser för övrigt snärtig ut efter en ruggigt motig andra halva av fjolårssäsongen.
Vänsterbacken Marcus Baggesen har kanske hittat sig själv efter ett svårt år och Isak Andri Sigurgeirsson hade några spännande aktioner.
Marcus Baggesen.
IFK agerade otajmat när Sandviken nickreducerade i samband med en frispark, men överlag gjorde hemmalaget en ny insats som på många sätt var intressant både spelmässigt och truppstrukturellt.
Varken Vito Hammershöy-Mistrati, Laorent Shabani eller Fritiof Hellichius fick plats i matchtruppen. På väg bort, är den enda tolkningen jag kan göra.
För varje vecka som går ser vi fler konturer av nybygget.