IFK Norrköping bjöd inte de tillresta fansen på Grimsta IP på någon större glädje.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Söndag, sommar (nu är det väl det?) och ett IFK Norrköping som skulle studsa tillbaka. Visst kändes det som att förutsättningarna ändå fanns i söndags? Brommapojkarna hade inte vunnit hemma på hela säsongen och kom från en 0–5-förlust mot Djurgården. Deras försvar har sett riktigt skakigt ut och det hade viskats friskt om att Isak Andri Sigurgeirsson äntligen skulle få starta.
Sedan kom matchen.
Och IFK valde att, som så många gånger förr, ta fram en stor nål och på ett mycket aggressivt sätt spräcka bubblan jag levde i.
För det var inte bara en förlust, utan en riktigt dåligt sådan. Ett försvarsspel som även jag, en 29-åring med gikt som inte orkar springa till bussen, hade gjort mål mot. Ett anfall som jag undrar om det hade gjort fler mål ens om BP valt att spela utan målvakt och försvarare. Totalt uddlöst på alla håll. ”Så in i märgen frustrerande”, som Andreas Alm uttryckte det.
Och frustrerad var jag. Jag var också i sällskap av min farsa, den mest irriterade IFK-supportern jag vet, och vi stod och muttrade vildsint tills alla andra hade lämnat rummet. ”Kul för Totte att få se Sandviken”, sa jag. ”Raka vägen ner i Ettan”, svarade han.
Men så kom den där, flygande mot mig.
En ny bubbla – en som jag enkelt kunde kliva in i och låta mig omslutas av. En kompis som skrev ”Aja, Linköping förlorade! Vi kommer ju slakta dom” i en gruppchatt. Detta följdes av festplaner, förslag på (mestadels barnförbjudna) ramsor och vips: den hädiska insatsen mot BP gjorde helt plötsligt inte så mycket längre.
Det fick mig att tänka på hur många gånger det varit så, och hur fruktansvärt livet som supporter hade varit utan gänget. Festerna. Resorna. För de gör ju på något sätt alltid att man glömmer skiten man tvingats se. Den där gången en hel camping i Degerfors var fylld med IFK-supportrar. Visst förlorade vi då? Och Rikard Norling fick sparken? Men vem minns det, och vem brydde sig nämnvärt – vi hade ju så otroligt kul en hel helg.
Det är också häpnadsväckande hur lätt man kan undfly tankarna på lagets uselhet genom att planera kul. Hur lätt man kan lura sig själv. De senaste åren när Snoka har kommit tolva, nia och såna fåniga tabellplaceringar för fåniga lag tror jag att vi har pratat om matchen i bilen hem i snitt tio minuter. Tiden har i stället lagts på att hyra stugor i Sundsvall och Värnamo, planera brunch hemma hos Johannes eller vela kring vem som ska styra mimosa till nästa söndag.
Och sällan har man haft chansen att följa upp en så här störande match med en så kul planering. Linköping hemma.
Landslagsuttagna My Cato och hennes IFK tar emot Linköping i helgens derby.
Hockeyfotbollstjejerna som inte ens heter ”klubb” utan ”club” och som under åren varit en symbol. Framför allt för oss på läktaren, men även för spelarna. Vi ska om de där jävlarna. Visa att vi är ”enda laget i Östergötland”. Derbymatcherna förra året var den stora distraktionen från allt annat.
Jag minns knappt andra matcher, då hela våren gick till att tagga inför derby. Och nu är vi där igen. Dessutom i ett läge där ett krisande Linkoeping Clubs (eller vad de nu heter) ligger åtta poäng efter IFK.
Första segern i ett derby och en cementering av vad denna säsong ska bli för båda lag? Ja, tack!
En rejäl fest, både på stan och på Parken? Ja, tack!
Fick skrivandet av det här stycket mig att glömma hur förbannat usla vi var mot BP? Nästan! Ses på lördag!