När IFK släppte Molly Wiklander till danska Bröndby var det ett historiskt steg på det sättet att klubben knappast hade gjort en försäljning förut. Men när speltiden saknades och Wiklander ville i väg fanns det en klubb i den danska huvudstaden som var beredd att betala för att värva henne.
Det var ett nytt steg.
Det här är nästa. My Cato har inte saknat speltid i IFK-tröjan, tvärtom, även om hon har varit skadad en period under sommaren.
Hon är lagets kanske mest bärande spelare, lagkapten, profil och den som IFK byggt mycket av den här resan runt – både på och utanför planen. Den största symbolen för hela den här utvecklingen som varit de senaste åren. Hon satt också på ett kontrakt till och med säsongen 2026 vilket innebär att Crystal Palace måste ha fått hosta upp i alla fall lite pengar för att köpa loss henne.
Att det blir mer och mer pengar även i fotbollen på damsidan är en nödvändighet för att på sikt kunna bygga upp professionaliteten ytterligare och kunna nå det mål som IFK har satt upp där alla spelare ska vara heltidsproffs senast 2027.
Det finns redan i dag klubbar i allsvenskan där spelarna lever fullt ut på sin fotboll men lönerna är inte i paritet med herrarnas dito. För att komma dit krävs det såklart ökade publiksiffror men också att klubbarna kan nå ett läge där man också kan göra affärer med de spelare som man utvecklar.
IFK har de senaste åren kunnat börja med att skriva längre kontrakt och säkra upp nyckelspelare på flera år. Det är också på det sättet man i nästa läge sitter i en situation där man kan sälja och få pengar.
En viktig utveckling även om det i det här fallet såklart också är ett sportsligt tapp. My Cato kommer att lämna ett stort hål efter sig i IFK, men där klubben befinner sig den här säsongen är det rimligt att släppa om pengarna är de rätta och om hon vill ta den här chansen.
IFK riskerar inte att åka ur.
IFK har redan gjort en säsong som tangerat förra året trots att det är nio omgångar kvar.
Hösten kommer att kunna hanteras ändå och det blir också ett tillfälle att spela in andra spelare på positionen. Att ge unga talanger som Viktoria Veber en rejäl chans – vid sidan av det naturliga alternativen i truppen i Elsa Burvall och nya Carrie Jones – vilket kan betala sig på sikt.
För My Catos egen del är det här ytterligare ett häftigt kapitel i den karriär som tog sådan fart i beslutet att flytta tillbaka hem till IFK för att vara med på satsningen uppåt. Avancemanget från elitettan, två raka säsonger i damallsvenskan, lagkapten och nyligen historisk som första svenska landslagsspelaren från IFK Norrköping.
Det snurrar fort för spelaren som fick ta lite andra vägar till att bli den toppspelare på allsvensk nivå som jag tycker att hon varit på väg att bli under de här två säsongerna. IFK var inte där hon behövde när hon lämnade men året i Kvarnsveden och därefter det skadefyllda i LFC byggde ändå något för framtiden som sedan slog igenom fullt ut efter återkomsten i Peking.
Blir man blågul landslagsspelare brukar det inte heller vara långt till att också utländska klubbar får upp ögonen och så är det här. För 22-åringen är det helt rätt att ta klivet. Hon känns mer än redo för nästa nivå i karriären.