Moutaz Neffati och IFK tvingades räkna in en förlust hemma mot Mjällby.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
För en av de första gångerna den här säsongen var jag ändå lite inne på att det skulle kunna bli en ganska komfortabel seger. Så här i efterhand känner jag att det såklart var fånigt av mig. Jag borde ju givetvis ha vägt in att Mjällby är ett lag vi aldrig slår hemma, som ligger högt i tabellen och allt det där. Men det var så lätt att vara positiv och tänka på det andra i stället.
För inför matchen kändes det faktiskt kanon.
Fyra segrar på fem matcher, där enda plumpen kom borta mot Malmö. Och även där skapades det ju faktiskt mycket chanser och vi kunde lika gärna ha åkt hem med ett kryss. Vi hade någon slags nytt go som infunnit sig i truppen, en chans att lämna bottenstriden en bit bakom sig och DMK i truppen för första gången. Dessutom sanslöst snygga retrotröjor – vilket är en sån grej som helt plötsligt får en att tänka att vi är jättebra även på fotboll.
På andra sidan ett stukat Mjällby. Ett lag som sålt av sin bästa mittback, hade sin bästa centrala mittfältare avstängd, skulle starta med två nyförvärv och dessutom inte hade vunnit på en månad.
Men så fick man återigen en påminnelse om att IFK faktiskt inte går att lita på. Första halvlek var bland det sämre man sett på länge. Hade Mjällby tagit vara på vår uselhet hade det faktiskt lika gärna kunnat stå 0–4 i halvtid. Vi skapade ingenting, gav bort bollen så fort vi fick låna den och hade inget försvarsspel alls. Nu när försvarsspelet väl ändå känns som om det fungerat? Och när vi nyligen lyckades skapa chans på chans borta mot Malmö?
Varför gör vi så här? Skulle vi inte lämna bottenstriden?
Man känner sig faktiskt lite naiv som supporter. Korkad som ”gick på” de fyra raka segrarna. För är det inte så det har varit flera år nu? Vi har tillräckligt bra spelare för att ha en bra period som räddar upp saker, sedan går allt uselt en period, innan vi vinner några raka igen och sedan är dåliga ännu en gång.
Det är så irriterande att man hela tiden får för sig att börja tro på det efter de bra perioderna.
Det är dags att gå igenom hur bisarrt usla vi varit på att skapa någonting någorlunda jämnt de senaste åren:
Våren 2022 med Rikard Norling minns jag. Inte en seger på de första fyra. Rykten om att han kanske skulle få sparken. Sedan fyra raka segrar. Puh. Kanske vi kan blicka uppåt? Nu kör vi. Sedan fem matcher utan vinst. Norling sparkad.
2023 med Glen Riddersholm då? Riktigt bra start. En fjärdeplats efter åtta matcher. Nu så! Mot Europa? Nej då. Sex raka matcher, under två månader, utan trepoängare. Efter det? Jodå. Fyra segrar på fem matcher och fjärdeplats igen. Mot Europa! Sedan sju förluster på sista tio matcherna. Allsvenskans tredje sämsta lag under hösten.
Och så denna säsong. Två storförluster inledde allt. Sedan du: tre segrar och ett kryss på fyra matcher. På gång! Väl? Återigen, vad tror du egentligen? Ett kryss och sju förluster på åtta matcher, med 25 insläppta mål som körsbär på den bajstårtan.
Det kan inte behöva vara så här. För jag kan inte tänka mig något som sliter mer på en supporters psyke.
Nu förlorar vi väl tre eller fyra raka matcher till, sedan vinner vi tre från ingenstans och klarar oss kvar. Det blir vinter och man börjar tro på det igen nästa säsong.
Att hålla på IFK Norrköping är att vara fast i världens sämsta loop.