Mörka moln har cirkulerat över spårvagnsstäderna ganska länge. Just den här kvällen sken solen så pass intensivt att det blev cooling break, men IFK Norrköpings spelare behövde egentligen inte kyla ner sig.
De var, till en början, inte heta den här gången heller.
Inte ens fem minuter hade passerat innan allsvenskans kvalplatsparkerande lag fick en ny påminnelse om att åtgärdslistan är evighetslång.
Ihålighet, passivitet och allmän yrsel i defensiva omställningsspelet. Pang, 1-0.
Inledningsvis var IFK Göteborg steget före i alla avseenden.
I den tolfte minuten fick de drygt 1 000 åskådarna se en talande sekvens. IFK Norrköping spelade igenom IFK Göteborgs första presslinje via nätt och snärtigt triangelspel. Det såg faktiskt skickligt och lovande ut.
Den känslan försvann när Ismet Lushaku försökte slå en lång passning ämnad för Carl Björk, men som snarare tog sikte mot hörnflaggan. En förlupen boll. Sånt som händer.
Det intressanta är vad som hade hänt om Carl Björk lyckats löpa ifatt. Vad skulle han göra nere vid hörnflaggan med en massa lagkamrater långt ifrån gyllene zonen?
Det säger naturligtvis inte allt om det här stukade laget, men är ett av många exempel där det går att fundera över vad den egentliga tanken och idén är.
Jag vet att åtminstone ett par motståndare under den allsvenska våren har jämfört IFK Norrköping med fjolårets upplaga av Varberg. För den som inte är insatt: det är inte ett gott betyg.
Ismet Lushaku spelade i fjolårets tabelljumbo. I flera år har jag varit svag för innermittfältarens skicklighet med boll, men just nu hamnar han i samma fack som många andra i det här gänget: kanske-spelare.
En ny talande sekvens från den 46:e minuten: lång och hög rensning utanför straffområdet, från just Lushaku. Om vintervärvningen och hans lag mått bättre hade det rullats längs marken i det läget. Nu är det för många chansbollar där spelarna får hoppas att saker och ting ska gå vägen i stället för att ha kontroll och initiativ.
Ismet Lushaku var även den som fick iväg gästernas första ordentliga avslut. Det skedde först i den 51:a minuten, via en frispark.
Första halvlek, framför allt första halvan av den, var väldigt svag. Efter paus höjde sig gästerna, det såg bättre ut än på länge. Inhopparen Kristoffer Khazeni – en av de största jokrarna i hela allsvenskan – flöt runt och spred lugn och finess med sina bollsmekningar.
Jag tror tränarstaben gör rätt i att återgå till en fyrbackslinje. Det kan bland annat ge positiva synergieffekter längre fram i planen, där exempelvis Khazeni och Ísak Andri Sigurgeirsson kan komma närmare speltid även om Àrnor Traustason, Christoffer Nyman och Tim Prica är på planen. Generellt sett kan 4–2–3–1, eller 4–4–2, göra att fler spelare placeras på positioner där de trivs bättre.
Det är ingen orimlig tanke att de här kamratföreningarna slåss om kvalplatsen till hösten.
Bland det mest dramatiska den här träningslunkskvällen var när "Blåvitts" Gustav Svensson nästan passade sönder en grupp duvor.
De flög upp i skyn. Upp mot de där mörka molnen.
För de har inte skingrat sig.