– Det är intressant att man som elvaåring tar ett av sitt livs viktigaste beslut. Jag tror att det är då många väljer sina favoritlag. Mycket kan man byta i livet, men aldrig sitt favoritlag. Jag hade tur att jag valde ett så bra lag som Arsenal. Det hade ju kunnat vara något annat, säger han.
Det finns många typer av kärlek i det här livet. Du kan älska en partner, ett jobb, en kompis eller en hobby. Eller ett husdjur eller ett land, kanske en skog eller en stad.
Eller så älskar du ett idrottslag, en klubb du i tidig barndom lärt dig heja på och tycka om.
För de flesta blir den kärleken livslång. En relation som inte störs av att andra också älskar samma, då blir bara känslan större. Berg- och dalbana kan det vara i motgång och framgång och i depp och lycka. Men i många fall blir det aldrig skilsmässa. Kärleken blir bara starkare med tiden när decennierna och minnena staplas på varandra.
Matts Jonsson såg Arsenal första gången i Tipsextrarutan 1971. Han fyllde elva det året.
– De hade snygga dräkter med de vita ärmarna. Det var inget annat än det, säger han.
Matts pappa hjälpte honom då att skriva brev till Londonklubben och snart kom han med i en supporterklubb. 1972 fick han brev från Arsenals manager Bertie Mee, med tidningar som berättade om laget.
– Arsenal visades i Tipsextra igen och slog Wolverhampton med 3–1. Då var jag fast, minns Matts.
I snart 50 år har Jonsson efter det levt ett liv med Arsenal nära sig, med spektakulära händelser längs vägen.
När han var 17 år 1978 skrev Matts nya brev till klubben och som svar fick han inbjudningskort till lagets avslutningsfest efter säsongen. Tillsammans med kompisen Claes Johansson åkte Matts som "två svenska supportrar" och anslöt sig till laget på en restaurang.
– Vi blev upptagna på en scen och presenterade för laget, sedan blev det en kanonkväll. Med Frank Stapleton, Pat Jennings och Liam Brady, ja alla var där.
Ett annat minne är FA-cupfinalen samma år, Arsenal förlorade tungt mot Ipswich på Wembley.
– Jag var så ledsen. När jag är på väg från arenan kommer det en tjej som är lika ledsen. Vi bara kramade varandra, det var ett fint ögonblick.
Många år senare fick Matts så uppleva en cupvinst, när Arsenal vände 0–2 till 3–2 mot Hull och tog första titeln på nio år. Det var 2014.
Matts har sett Arsenal i Sverige många gånger. Mot IFK Göteborg i Cupvinnarcupen 1980, 0–0, och mot AIK i Champions league, seger 3–2. I somras såg han Arsenal–Lazio på svensk mark.
I London har han sett laget spela hemma uppåt 150 gånger.
Vilka är de bästa spelarna?
– Det finns tre. Tony Adams är störste hjälten, men jag har aldrig sett bättre spelare än Thierry Henry och Dennis Bergkamp.
Matts Jonsson har prylor i massor i sin Grebovilla. Två särskilda Arsenalrum med souvenirer, planscher, filmer och böcker, och en "spelargång" i källaren med stora spelarfoton längs korridoren.
Någon pryl du är extra stolt över?
– Jag har ju en bit gräs från gamla arenan Highbury. Den är jag nöjd med.
Hur blir du efter Arsenals matcher?
– Klart det påverkar, på jobbet märker de hur det har gått. Jag har svårt att vara social efter förluster, men är fantastisk att umgås med när Arsenal vinner.
Matts Jonsson har hundratals tröjor också. Han köper hemmatröjan varje säsong, plus alla bortaställen. Rätt tröja måste på varje match, oavsett var han ser matchen.
När det ska skålas för segrar eller för någon spelare är det röd hallonsoda som gäller.
En dröm som Mats hade länge var att få säsongsplats på Arsenals matcher. Det har han nu. I fjol såg han 17 hemmamatcher, i år hittills har han sett alla hemmakamper. Nästa match är mot Liverpool 3 november. Då flyger han över, Skavsta–Stansted.
Den nya drömmen nu är att någon gång bo på Highbury, lägenheterna på gamla hemmaborgen där det nu är en park på den gamla planen.
– Tänk att bo där ett år, så härligt det skulle vara, säger Grebokillen.
