Det börjar att kännas rätt så unket. På gränsen till en parodi. I takt med att tränarhuvudena rullat i lokalfotbollen de senaste åren har jag skakat oförstående på mitt eget.
Det är ingen vacker utveckling när det gått inflation i att skriva om ledare som får lämna. Som tvingas bort. Vad som tidigare var en märkvärdighet går mer och mer mot att vara en naturlig del av tjongandet i division 2, 3 och 4.
Ja, till och med på en mer anständig nivå som division 1 där inte direkt Åtvidabergs FF uppträder anständigt.
I maj skeppades Rickard Johansson med ett halvår kvar på kontraktet.
Tor-Arne Fredheim skulle styra upp säsongen, inledde lovande men körde fast fullständigt och i förra veckan var det tack och adjö till "Darre" som nu fått kicken tre gånger.
Assyriska, vid tillfället i superettan, fick nog efter sju omgångar (och sex förluster) 2016.
I slutet av juli 2018 räckte det inte för Västerås SK att Fredheim hade tagit laget till serieledning. Adjö.
Och nu alltså en packad väska i förtid på Kopparvallen.
Vad är värst: Kickas som serieledare eller när man redan är mörbultad som slagpåse i botten av tabellen?
Oavsett: Jag har inte sett eller läst ett uns av intern kritik från Åtvidabergs FF. Men jumbon i söderettan är inte unik i sammanhanget.
Klubbarnas misslyckande med att ge tränare förtroende som de sedan inte har förtroende för, får inte mycket som en rad på hemsidorna.
Det hade självklart varit mer klädsamt att inte ducka ansvaret. Det hade varit snyggare att ta på sig felrekryteringen, stå för den och inte låta personen med taktiktavlan stå där med böjd nacke varje gång.
Sleipners nedåtgående spiral började när de skulle sjösätta en ny ungdomsanpassad inriktning. Det lät bra. Det målades upp som en nödvändig väg att gå, men var så kasst förankrat att det imploderade.
Johan Roxström och Admir Dedic vann mycket matcher men fick lämna (precis som de fick lämna Lindö när samma verksamhetsomkastning skulle göras).
Anders Nyqvist togs in men fick en seriematch. Kicken.
Simon Dogan näste man in. Kickad i höstas när Sleipner sladdade.
I cirkus Randigt har det mesta hänt, Robert Axelsson kan vara det perfekta valet för att styra A-laget rätt, men det är alldeles för många i och runt Sleipner som kommit undan lindrigare än namnen på listan över sparkade tränare.
I höst har jag pratat med både Josef Massi och Anders Gahnström som haft vitt skilda säsonger. Massis Lindö åkte ur division 3 med ett brak. Dagsberg var överlägset i division 4, slog ut Värmbol i Svenska Cupen och var lika överlägset seriesegrare i reservlagsserien.
En överväldigande majoritet av spelarna önskade någon annan och även om Gahnström själv sa att han var inställd på att söka sig vidare, är det inte att vinna matcher som tryggar en tränares existens.
Magnus Pehrsson och Allan Kuhn vet. Göran Bergort är medveten. Pelle Hånberg (nu pratar vi ishockey) fick bittert erfara det. Johan Roxström, Admir Dedic och Tor-Arne Fredheim vet.
Utrymmet mellan framgång och misslyckande för dom i coachkostym krymper. I styrelserummen är samtliga speglar frånvända.