Kristoffer Olsson deltog i söndags i guldfirandet med sitt lag Midtjylland.
Det var den 19 februari i år som Kristoffer Olssons föräldrar Mats och Lena reste till Silkeborg i Danmark tillsammans med sonsonen Jamie, 4, för att hälsa på den svenska landslagsmittfältaren.
Tanken var att de skulle vara där en vecka. Nu, drygt tre månader senare, är de fortfarande kvar och vet inte när de kommer kunna resa hem till Norrköping igen.
Det som skulle bli ett trivsamt sportlovsbesök utvecklades till en fullständig mardröm.
– Han hade varit krasslig till och från då i ett par veckors tid, han var seg och energilös och vi märkte att han varit lite låg redan när vi kom dit på måndagen. Vi fikade på eftermiddagen, men det var inget som smakade gott. Då sa jag åt honom att "gå in och lägg dig", för jag såg att han inte var okej, säger pappa Mats "Bajen" Olsson.
När de tittade till Kristoffer senare på kvällen var han brännhet och febrig. De hoppades att en natts sömn skulle få honom att piggna till, men när de klev in i Kristoffers rum morgonen därpå möttes de av en syn de aldrig kommer att glömma.
– Han var livlös och hade kräkts i sängen. Det blev skarpt läge med ambulans. Man hinner knappt tänka vad som händer. Det bara sker.
Kristoffer fördes först till lasarettet i Viborg. Där konstaterade de snabbt att det inte fanns den kompetens som behövdes – och "Koffe" skickades sedan vidare till universitetssjukhuset i Århus.
Där blev han liggandes och hölls vid liv med hjälp av en respirator.
– Det var tre väldigt, väldigt ovissa veckor. Det var väldigt omtumlande. Vi låg på hotell i närheten och var där från morgon till kväll. Man var inne hos honom någon timme. Sen fick man gå ut och ta kaffe. Man levde otroligt mycket i nuet och fick ta det dag för dag, säger Mats och berömmer Kristoffers klubb Midtjylland för hur de hanterat situationen:
– De har varit med hela vägen och varit ett väldigt, väldigt bra stöd för oss. Inte minst i det här med dialogen, de har hjälpt till med danskan och att förstå de medicinska termerna.
Kristoffer Olssons föräldrar Mats och Lena har varit sjukskrivna från sina arbeten de senaste månaderna för att vara på plats i Danmark och stötta sin son.
Det konstaterades att Kristoffer hade drabbats av flera små blodproppar i hjärnan. Mats berättar nu att det började med en infektion som sedan spred sig.
– Han fick en infektion i lungorna, förmodligen för att han hade tränat när han var sjuk, som sedan satte sig i huvudet. Det är ett otroligt speciellt fall. Väldigt, väldigt ovanligt.
Den stora vändpunkten kom efter två och en halv vecka, när respiratorn kopplades ur för första gången och Kristoffer kunde andas själv.
– Det var bara tio minuter, men då tänkte man att det här är ju helt sjukt. Han andas.
Några dagar senare kom nästa stora framsteg. Då öppnade han ögonen för första gången sedan kollapsen.
– Vi var lite skraja först, för han reagerade inte på känsel efter två–två och en halv vecka. Man kunde nypa honom hårt utan att han reagerade. Då tänkte man: Oj. Men sen började han vakna till lite, han öppnade ögonen och kunde blinka.
Ytterligare några dagar senare, i mitten av mars, började han prata igen.
Minns ni vad hans första ord var?
– Han sa "ja", "nej", "kanske" och sedan "jag vet inte". Det var ändå flera ord. Det var också en milstolpe, säger "Bajen".
Han berättar att de läste böcker för Kristoffer och spelade musik han gillade, bland annat Thomas Stenström, för att hjälpa honom att återfå minnet. De satte även upp bilder på Kristoffer och sonen Jamie.
– Jamie kände han igen väldigt tidigt. Det var något han reagerade starkt på.
"Man är ändå ödmjuk och tacksam för att det gick som det gick. Det kunde varit betydligt, betydligt värre", säger Mats Olsson om Kristoffers plötsliga insjuknande.
Sakta men säkert gjorde Kristoffer fler och fler framsteg. Han flyttades från sjukhuset i Århus till neurocentret i Hammel, där han tränat upp motoriken och lärt sig gå och röra på sig igen, och det är också där han fortsatt vårdas.
Den senaste veckan har varit oerhört känslosam för den spelskicklige mittfältaren, som i fredags var på plats på Midtjyllands träningsanläggning igen och träffade sina lagkamrater. Två dagar senare var han på plats på hemmaarenan MCH Arena och såg sitt lag säkra den danska ligatiteln och deltog i guldfirandet.
– Det blir så enormt mycket känslor. Innan trodde man väl kanske inte att Bröndby skulle tappa, men det var som att det var menat att Midtjylland skulle vinna den här säsongen och den här grejen har säkert gjort att de blivit ännu mer sammansvetsade.
Kristoffer själv har uttalat sig om att han hoppas komma tillbaka och kunna spela fotboll på elitnivå. För hans föräldrar är det sekundärt just nu. De är bara glada att ha sin son tillbaka. Enligt läkarna kommer han att kunna klara sig, men det är fortfarande oklart om det blir med stöd eller ej.
– Kan han få ett vardagsliv som han känner är okej och få ha sin son i närheten och de där bitarna så är otroligt mycket vunnet med det. Kristoffer har en enorm drivkraft och den ska man absolut inte ta ifrån honom. I hans huvud ska han tillbaka och det är jättebra. Sen är det en lång, lång väg att vandra.
Jag förstår att det är svårt att sätta ord på det, men hur har den här tiden varit för er?
– Någonstans har man någon slags försvarsmekanism som kickar in. Vi har haft stöd av varandra också. I och med att vi upplevt samma saker så har man kunnat ventilera kring olika upplevelser, förväntningar och vad man tror ska hända i framtiden. Det jobbigaste var att vi inte visste om han skulle vakna. Det var jättetufft. Läkarna var väldigt fina, men samtidigt väldigt ärliga så att man inte skulle få några falska förhoppningar. Det är klart att man får perspektiv och man märker att livet är skört. När det drabbar någon man inte känner så mycket så reagerar man inte så jättemycket, men när det kommer nära en själv då blir det stort.
Inom kort ska Kristoffer flyttas till en annan avdelning på centret i Hammel, en där han blir lite mer självgående och får lite mindre uppassning. Det blir ytterligare ett steg på vägen tillbaka. När han kan flytta hem igen är fortfarande oklart.
– Det är det som är svårt för oss. Hade vi vetat att det blir i slutet av juni, eller juli, hade det varit en sak. Nu vet vi inte när det blir, och hur mycket stöd han kommer behöva. Det positiva med hela det här förloppet har ändå varit att det har inte varit något speciellt bakslag. Det har inte gått på räls, men det har ändå gått lite uppåt hela tiden. Han blir fortfarande lite hjärntrött, men det är naturligt. Man är ändå ödmjuk och tacksam för att det gick som det gick. Det kunde varit betydligt, betydligt värre, säger Mats Olsson.