Som tur var ledde notisen inte till någon galenskap denna gång. Det var en text om att Magni Fannberg Magnússon förstärker IFK Norrköpings sportsliga ledning. Bra!
Ryktena kom redan i vintras – Magni Fannberg Magnússon in som någon slags teknisk direktör bredvid sportchefen Tony Martinsson. Något som behövs, och som många andra klubbar jobbar med, då en sportchef i dag har extremt många arbetsuppgifter på sitt bord.
Ändå ledde nyheten till irritation hos mig.
Första anledningen var väldigt intern. Den gällde nämligen bara mig. Möjligen NT också. Slumpen var nämligen så nedrig att det var minuter kvar till deadline på min krönika, som råkade vara en genomgång av saker som stört mig som supporter i vår. Texten byggde på ett sätt runt att rekryteringen av Magni Fannberg Magnússon aldrig blev av, så det var bara skrota hela. Men det får det vara värt. Att få skriva två texter för att IFK faktiskt gör något bra känns som en marginell sak.
Nästa irritationsmoment var värre. Det visade sig att Magni Fannberg Magnússon inte alls är anställd som teknisk direktör utan ”sportslig rådgivare”. Och det framkom inte alls hur mycket han kommer att jobba. Är det heltid eller som någon slags konsult? För att arbeta med truppstruktur, klubbens riktning och strategi, övergångar, scouting och allt det andra som Tony Martinsson behöver avlastning kring – det låter verkligen som något som behöver göras på heltid.
Att Magni Fannberg Magnússon faktiskt ska avlasta vår sportchef förstod jag ändå av texten och det är bra. Men hur mycket han ska göra det känns … väldigt relevant. Och som vanligt så känner jag att lite kommunikation inte behöver vara så svårt att syssla med? Säg bara? Här började jag muttra ganska vildsint för mig själv, vilket väl också är något slags tecken över hur man mår som supporter just nu.
Sedan såg jag det värsta. Ett ord som glödde som eld. ”Korttidskontrakt”.
Här vet jag att det egentligen bara handlar om att man är ärrad. Jag är på många sätt en supporter som har tillit, ofta naiv till och med, så länge saker görs på sikt. Som en del av en strategi som smartare människor än jag har satt. Här slungades man i huvudet tillbaka till den värsta perioden jag kan minnas. Den som jag tänker på som ”tf-perioden”. Tillförordnade roller, alltså tillfälliga, användes flitigt för några år sedan. Det var tf klubbchef, tf sportchef, tf huvudtränare och annat. Vi hade en sportgrupp ett tag. Den kändes tillförordnad även om den inte var det. Åren dessförinnan bytte vi klubbchefer på löpande band.
Magni Fannberg Magnússon har just nu kontrakt säsongen ut. Jag hoppas att tanken är att lösa det över sikt. Antingen att han ska in som ny sportchef och att Tony Martinsson tar över en roll som teknisk direktör, en som arbetar mer med övergripande strategi, riktning och identitet. Eller att man delar upp det på något annat sätt. För att en person, som nu, ska ha alla de ansvarsområden som "Tonna" har är inte hållbart i dagens fotboll.
Men något som låter ännu mindre hållbart är att någon ska arbeta med övergångar, strategi och annat i ett halvår och sedan inte vara kvar. Det KAN väl ändå inte vara långsiktigt?
Nu är jag som ni säkert förstått bara en dum supporter, och de som jobbar i klubben ska ju vara smartare människor. Men långsiktigheten i truppbygge och strategin – finns den?