Alexander Fransson såg matchen mot Häcken tillsammans med tidigare styrelseledamoten Magnus Sjöcrona.
Marcus Thapper är fristående krönikör i NT, med fokus på supporterperspektivet runt IFK Norrköping.
Jag pratade med en vän, som är supporter till ett annat allsvenskt lag, om det där. Att stormarna kring IFK dyker upp så konsekvent. Det är nästan givet att det några gånger per år dyker upp nyheter om att det pågår skit i IFK Norrköping. Sedan kan det vara lite olika vad det är.
Upprop mot ordförande, en klubbchef som måste avgå, ett Sylvia som ska flyttas till Linköping, Emil Roback som är spårlöst försvunnen, en tränare som sökt jobb i Hammarby eller styrelsemedlemmar som hoppar av under säsong. Ni hör ju.
Ändå känns senaste veckan som någon slags ny nivå. Tolka mig rätt: det har varit rörigare. Och jobbigare läge. Men nu var det bara så mycket på samma gång.
Först hela Fransson-debaclet. Skulle han komma hem? Ville han komma hem? Ja! Eller? Jodå. Men nu ville inte vi. Han fick sitta och vänta utanför Parken. Va? Det kändes som en dålig grej. Sedan kom någon version av Paradise Hotel i gång där det började ryktas och skvallras om vem som egentligen skulle ha betalat hans lön. Sedan andra rykten om att ryktena inte stämde. Vad var det där?
My Cato såldes i sista stund till Crystal Palace. För en rekordsumma.
My Cato såldes. F*n. Säkert en dålig försäljning. Nähä? SVT rapporterar om att vi fått upp mot fyra miljoner kronor? Det är ju en av damfotbollens största försäljningar någonsin i såna fall. Bra! Av bara farten städade damlaget också av usla Trelleborg.
Sedan var det herrmatch i söndags. Mot ett Häcken som kom från en stark insats mot ett Bundesliga-lag. Efter den hädiska ingången mot Mjällby har man ju börjat bli orolig igen – och inför match var jag beredd på förlust.
Efter en kvart hade det varit fem tysta minuter, både banderoller och växelramsor om styrelsens avgång, samt en Alle Fransson-ramsa. Ingen matchstart en normal klubb brukar ha. Men vad hände då? 1–0 av Totte Nyman och ledning i halvtid. Skulle vi vinna? Vilken grej. "Nu lämnar vi bottenstriden", sa jag faktiskt högt till min vän, som den naiva supporter jag är.
I andra halvlek gjorde Häcken såklart 1–1 direkt. Snabbt rycktes man tillbaka in i känslan av att "nu blir vi överkörda". Just då, från ingenstans, gör Totte 2–1 med ett drömmål. Återigen kände man, utöver glädje, mest: "va?"
Mycket riktigt kom sedan 2–2. Och 2–3. Bara att gå hem för ett två veckors uppehåll med åka-ur-känslan.
Sedan kom Vito in och gjorde Vito-grejer.
Ni vet när han, sent på övertid, får hela Curvan att skrika "vad händer? Nej! Jo! Va? VITO! AHHHHHH!" Precis som mot Västerås löser han poäng med matchens sista spark. Vi klarar oss kanske kvar? Och som vi förtjänat ledigt efter den här känslomässiga berg- och dalbanan.
Vito Hammershöy-Mistrati räddade en poäng för sitt IFK mot Häcken.
Men nu är vi inte en normal klubb, så nej, det blev inte fritt från rörighet. För på måndagens extrainsatta årsmöte skulle en ny valberedning väljas. Men en kandidat var inte medlem. Va? Och verkar enligt sin Facebook hålla på Linköping FC? Hon antog att någon skulle hitta hennes Linkedin och det tidigare uppdraget för LFC. Varför sa du inte det innan?
Här började jag skratta. Allting är en sån fars.
Men den valberedning som Victor Thapper (nej, vi är inte släkt) och Thomas Waldén föreslog blev vald. Och vet ni – det här blir nog deras viktigaste uppgift: Att hitta en styrelse som ser till att det slutar vara så sinnessjukt att följa IFK. Att vi bara får ha det lite … normalt.
Det här extrema EKG-livet vi supportrar levt i (minst) fem år är inte värdigt.