Det stod en EM-plats på spel men det stod också en motståndare i vägen som hade pressat Spanien och som hade allt att spela för i jakten för att blanda sig i kampen.

Okej, det fanns ganska några livlinor kvar och risken att missa EM kändes i ärlighetens namn inte överhängande oavsett resultat i Bukarest. Men det Sverige plockade fram när man skulle säkra sommarens mästerskapsfest ...

... jag vet inte när jag senast såg Sverige spela så här bra. Med sådan här självklarhet. Med sådan här pondus. Första halvleken inte minst. Andra handlade mer om att kontrollera men även det gjorde det för dagen blåklädda landslaget med klass.

När Sverige för ett par år sedan stred sig till ett VM-slutspel var det på ett annat sätt. Sverige slet och stod emot ett Italien med både blåställ och syrgastält.

Det handlade om att överleva och Sverige gjorde det.

En kollektiv insats som även räckte oerhört långt under VM-sommaren i Ryssland. 

Janne Andersson har fortsatt bygga på det starka kollektivet men det vi ser nu känns samtidigt också som något mer än så. Andersson har alltid varit bra på att bygga sina lag. Det är ramstarka principer, laget före jaget och inga krusiduller. En tränare, manager och förbundskapten som är bra på att skapa en enhet som är bättre tillsammans än sina enskilda beståndsdelar var för sig.

Men det lag, i en process av delvis föryngring, börjar bestå av beståndsdelar som också sticker ut mer och mer. Det är såklart lite skakigare stundtals, det är inget konstigt i sig, men det är också ett lag med en skyhög potential i sina bästa stunder.

En sådan såg vi mot Rumänien.

En kväll där Emil Forsberg var så bra som han beskrivs i tyska Bundesliga men som han inte alltid fått möjlighet att vara på samma sätt i landslaget. Där Kristoffer Olsson visade varför han tagit en ordinarie plats på innermittfältet. Där Victor Nilsson Lindelöf höll ihop försvaret och där Marcus Berg och Robin Quaison kompletterade varandra perfekt längst fram.

Janne Andersson tog över ett landslag som letade en ny identitet för några år sedan. Med två säkrade mästerskap på lika många försök kan man knappast säga annat än att IFK:s förre guldmakare har gjort det mer än väl i sin nya roll.

En resa som blir ännu mer intressant att följa i EM nästa sommar.

Gladast den här EM-kvalomgången var nog dock de finska spelarna och fansen. Snacka om lång väntan på att få uppleva ett mästerskap på riktigt.

Finland tog sig dit via säkra 3–0 mot Liechtenstein och IFK-anfallaren Simon Skrabb satte kanske ord på hur lång väntan har varit allra bäst i en intervju med Svenska Yle.

"Det är inte bara min dröm. Det är min pappas dröm, det är min farfars dröm, det har gått i generationer. Det är något helt otroligt."

Det säger något om hur stort ögonblicket är.