Simona Ågren rundar av karriären vid 38 års ålder. Hon inledde i Linköpingsklubben Tellby vid sex års ålder men flyttade till Norrköping när hon var elva och började då spela i Eneby BK.
I över två decennier har Simona Ågren varit en stor profil inom Norrköpingfotbollen. Hon har representerat klubbar som Eneby, Saltängen och Smedby – och fått se IFK Norrköping gå från ambitiös nykomling i de lägre serierna, då hon själv spelade i klubben, till att bli ett fullfjädrat allsvenskt lag.
Men allting har ett slut. Även för Simona Ågren.
Den 5 oktober drog hon på sig matchstället för sista gången och satte punkt för en lång och fin karriär.
– Det var något jag hade bestämt för längesen. Det är vemodigt. Jag älskar ju fotboll och har hållit på i så många år. Det är en så stor del av en. Det är vemod, säger 38-åringen.
De senaste säsongerna har hon spelat för Sleipner i division 3 tillsammans med ett flertal andra rutinerade spelare som har hängt ihop under flera års tid. Det är speciella band som har skapats genom idrotten. En gemenskap som inte är helt lätt att sätta ord på.
– Det går inte riktigt att förklara. Det är det bästa som finns. Jag är 38 år och har hållit på, på övertid. Jag hade kunnat hålla på till jag är 95 om det hade gått. Det är det bästa som finns, förutom ens familj och vänner så klart. Har man inte upplevt det så kan man inte förstå det.
Vad är det som är så speciellt som får dig att uttrycka dig så?
– Det är att man har varandra, hur man ger till varandra och vad man får. Man får energi och man pushar varandra. Man vinner. Finns det en bättre känsla än att vinna? Framför allt de där tajta matcherna då man vinner med 1–0 och krigar tills man är blå överallt. Det är obeskrivligt.
Hur blir det att bryta upp med det nu?
– Det blir svårt. Väldigt svårt. Det har nog inte riktigt landat än. Det brukar alltid vara skönt när man slutar så här när hösten kommer men när gräset blir grönt igen då kommer det vara tomt.
Simona Ågren, här i Smedby-dressen, lägger skorna på hyllan. "En av de bästa targetspelare jag sett i vår region. Oerhört fysisk och stark", säger Sleipner-managern Jason Mellström om Simona.
Simona Ågren jobbar sedan i våras på Nitro Consult i Norrköping och genomför besiktningar inför sprängarbeten. "Vi gör riskanalyser och besiktar fastigheter när man behvöer spränga bort berg till exempel. Det är varierat och roligt", säger hon.
Den senaste säsongen har Simona Ågren inte bara varit en bärande spelare i laget. Hon har även varit tränare. Ett uppdrag som visade sig vara tuffare än väntat, även om hon haft stöd av managern Jason Mellström.
– Det var mycket mer än vad jag trodde. Jag är imponerad över att folk fortsätter vara tränare år ut och år in. Nu har man kanske inte haft värsta ledarstaben utan det har varit jag och Jason. Det har varit mycket. Allt från material, till att ta ut lag och att ens få ihop lag. Det har inte varit busenkelt i år. Det är väl nackdelen med att vi är så många äldre spelare som har familj och ett helt livspussel att få ihop.
Vissa matcher har Sleipner inte haft några avbytare alls utan det har varit en startelva och inte mer än så. Samtidigt som Simona Ågren kämpat för att få ihop spelare till en nervkittlande jakt på serieseger har hennes sambo Frida Ahlerup varit höggravid.
Den balansgången har inte varit helt enkel att få ihop.
– Det har varit lite pusslande och lite nervöst också. Vi har varit tunt med folk på hösten. Vi har verkligen behövt varenda spelare. Man har tänkt: försvinner jag också nu? Men vi klarade oss. Min sambo har fått följa med på matcherna på slutet, ifall något skulle hända. Hon har sagt att det är skönt att det är över nu.
Första gången de träffade varandra var på fotbollsplanen – som motståndare – och det var det allt annat vänskapligt.
– Hon var mittback i IFK Nyköping när jag spelade i Smedby och vi avskydde varandra. Sen spelade vi ihop i Eskilstuna och var kompisar länge. Sen blev det något annat.
Det började med gruff på planen?
– Ja, kärlek börjar med bråk, säger man inte det?
För drygt tre år sedan fick de dottern Adelia och i lördags morse blev familjen en medlem rikare när Adelias lillebror såg världens ljus för första gången.
Hur är det bli att bli förälder för andra gången?
– Häftigt. Nu har det varit mycket väntan här. Just det har varit lite jobbigt men annars känns det jättehäftigt. Vi är så glada och lyckliga att allt gick bra och att både bebis och Frida mår bra efteråt. Nu känns det som att livet kan börja som tvåbarnsförälder.
Simona Ågren tillsammans med sambon Frida Ahlerup och deras två barn, dottern Adelia, 3, och deras nyfödda son.
Sleipner tog hem seriesegern i division 3 och Simona Ågren fick fira en sista på gång på planen.
Simona Ågren firade seriesegern med dottern Adelia.
Vad som fick henne att fastna för fotbollen? Gemenskapen. "Det har alltid varit nummer. Det är det bästa. Tillhörighet", säger Simona Ågren.
Simona Ågren, Olivia Lindgren och och sambon Frida Ahlerup under tiden i Smedby.
Under sin långa karriären har Simona Ågren fått se damfotbollen ta stora steg. Det är helt andra förutsättningar i dag än när hon själv kom fram, menar hon.
– Det har hänt massor. Bara en sådan sak som att damallsvenskan visas på tv nu och att folk kan leva på fotbollen. Det finns klubbar som vill ge samma förutsättningar till damerna som till herrarna. Så har det inte sett ut tidigare. Då har det varit det här eviga tjatet om att tjejerna bara kostar pengar. Sen är det jättekul för Norrköping att man har ett lag i allsvenskan nu. Det är en jätteutveckling och jättekul.
Är det något du känner att du saknade under din karriär som du önskar att nästa generation får?
– Det där är så svårt att jämföra. Det verkar som det ändå är bra nu. Emma Lennartsson (Linköping FC) är en nära kompis och det är det intryck jag fått av henne. Hon har spelat i allsvenskan i massor av år. Jag kan inte säga att jag saknat något heller. Man har nöjt sig med det man får. Men det är klart att det är mycket bättre nu. Så är det ju.
Vad vill du skicka med för råd till de som börjar idag?
– Oj, vilken svår fråga. Det är bara att nöta på. Det kommer gå upp, det kommer gå ner. Ge allt så kommer det lösa sig. Man kommer hitta sin plats i sitt lag.
Det starkaste minnet hon har från sin långa karriär var när hon spelade i Eneby som ung och de slog Saltängen som var det bästa laget i stan vid den tiden.
Simona Ågren och Lina Pegler har spelat ihop i många år och fick runda av med en serieseger.
Vad är ditt starkaste minne från fotbollskarriären?
– Det var när jag spelade i Eneby och vi gick om Saltängen, slog dem och blev bäst i stan. Det var i tvåan. Saltängen hade alltid varit de som gick i bräschen. Det året när vi piskade dem, det var speciellt. Då var man ganska ung och det var rivalerna. Det är något man alltid kommer bära med sig, säger Simona Ågren.
Vad lärde du dig av den säsongen?
– Vi var väl kanske inte spelmässigt det bästa laget i tvåan men just det här "vilja slår klass" det präntade vår tränare in i oss och det var verkligen så. Löp mer, vinn fler dueller, sen kommer det och så var det. Ger man allt och har hjärta för laget så kommer segrarna. Det har jag alltid burit med mig.
Och segrarna fortsatte att komma för Simona Ågren. Hon assisterade till 2–2-målet som säkrade seriesegern i sista omgången mot Linghem – och fick jubla på planen en sista gång.
– Det var fantastiskt skönt när domaren blåste av. Det är något speciellt, även om man är gammal som gatan så är det jätteroligt. Framför allt då man är huvudtränare. Det har jag ju inte varit tidigare. Det var extra roligt.
Du har inga planer på att fortsätta som tränare då?
– Nej, jag är nöjd med att ta seriesegern. Det får räcka för mig. Kanske om Adelia väljer att spela. Då kanske jag tar ett lag.